Den nya regeringen är enig med den tidigare om att uppnå det så kallade överskottsmålet. Men det finns en aspekt som sällan uppmärksammas. Överskottsmålet för statsbudgeten infördes 2000, efter att statsfinanserna sanerats. Märkligt nog gjordes ingen skillnad mellan utgifter för konsumtion och investeringar.

På Gunnar Strängs finansministertid 1955-76 var statsbudgeten uppdelad i en driftsida och en kapitalsida: konsumtion respektive investeringar. Men Sträng betonade totalsaldot, som helst skulle visa överskott. Fp-ledaren Bertil Ohlin opponerade. Strängs totalbalansering gjorde att statens tillgångar ökade, oavsett om investeringarna var lönsamma. Ohlin ansåg att investeringar borde lånefinansieras. Avkastningen skulle sedan betala räntor och amorteringar. Under regeringarna Fälldin 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Gösta Bohman och Ingemar Mundebo, försvann denna uppdelning.

Att dela upp statens utgifter i konsumtion och investeringar kan vara svårt i enskilda fall. Där skiljer sig inte statliga investeringar från privata; utgifter måste betalas, förr eller senare. Men att inte försöka göra skillnad är ett underbetyg åt den egna förmågan. Effekterna blir lätt besynnerliga. Om exempelvis järnvägar ägs av ett privat företag påverkas inte statsbudgeten, även om staten skulle borga för lånen till investeringarna. Men om staten själv äger järnvägar, då ökar varje krona till underhåll och nya spår budgetunderskottet. Överskottsmålet leder till ett underskott i angelägna investeringar i infrastruktur.

Den liberale finansministern J A Gripenstedt fick 1860 riksdagen att besluta att staten skulle låna för att kunna bygga stambanor för tåg. Lånen togs i utlandet. Under flera år var utgifterna för dessa mer än hälften av statsbudgeten. Det hade inte gått med dagens överskottsmål och EU:s regler för euron. Då var Sverige ett av Europas fattigaste länder, med hungersnöd 1868. Utan de stora statsfinansiella underskotten hade konungariket varit mindre skuldsatt, men utan järnvägar att inviga för Karl XV och Oscar II.

Den som är satt i skuld är inte fri, var finansminister Perssons bevingade ord hundratalet år senare. Gripenstedt skulle ha kunnat tillägga, att den som är utan pengar och som sätter sig i skuld för att kunna med arbete förverkliga en lönsam sak, den tar sig ur fattigdomen. Den som har skulder och inte kan betala räntorna blir däremot allt fattigare.

"Ordning och reda" är finanspolitiska honnörsord. Men ordning och reda på sned grund missar det övergripande målet: ekonomi med utvecklingskraft. Om staten anser sig behöva bygga upp stora reserver för framtida kriser i privata banker, är det ett systemfel, ifall dessa finansiella kriskuddar tillåts förhindra angelägna investeringar. Varför hålla fast vid – eller låtsas hålla fast vid - budgetregler som försvårar framtidssatsningar?

Carl-Johan Westholm, Ordförande i Uppfinnarkollegiet