Där volymmål är okontroversiellt
Svenska Dagbladets ledarsida, Op-ed torsdagen den 20 augusti 2015
Regeringens mål om Europas lägsta arbetslöshet är lätt att uppnå. Charlie Chaplins klassiska glasmästare betalade en springpojke att krossa rutor så att efterfrågan kunde upprätthållas. Samma metod, i stor skala, skulle snabbt få ned arbetslösheten i landet till nollnivå.
Politiken är oförändrat fixerad vid det som den förra regeringen kallade ”arbetslinjen”. Arbetslöshet är för individen ett gissel. Men allt arbete är inte värt att uppmuntra. Parkinsons svenska lag gäller:
”Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.”
Spelutvecklaren Mojang med 28 anställda köptes av en amerikansk investerare för en högre summa än vad kineser betalade för hela Volvos personbilstillverkning. Om värderingarna var riktiga får framtiden utvisa. Om personbilstillverkning i Sverige inte lönar sig är problemet inte försäljningssumman utan orsakerna. Samtidigt som ägandet flyttar utrikes blir utvecklingsarbetet kvar i Sverige. Men för hur länge?
Mojang utvecklade spel under fem års tid, med begränsade investeringskostnader. Om forskning och utveckling sker inom ett storföretag i en investeringstung och kapitalslukande högteknologi, med 10 år till i bästa fall färdig produkt, då är det fara värt att storföretagets VD inte får mycket bonus under tiden. Utvecklingskostnaderna för projektet drar ned de årliga resultaten. Så det kanske motarbetas av VD, av privatekonomiska skäl.
Om alternativt en ensam uppfinnare lyckas låna till finansieringen, då kan projektet stupa på målsnöret: att få tillverkarna att betala för att nyttja patentet. Det blir billigare för dem att betala jurister som processar och bestrider rättigheterna, eller tolkningen av licensavtalet, tills uppfinnaren är pank och ger upp.
Regelverket är helt enkelt för svagt och dåligt för att långvarigt värdeskapande arbete i dessa fall ska vara tillräckligt säkert och därmed tillräckligt lönsamt – även när personlig och teknologisk kompetens finns. Här har regering och riksdag en lysande möjlighet att förbättra samhället.
Europas bästa investeringsklimat har inget behov av krossade glasrutor, men däremot att krossa illusioner om att välståndet skapas av nationella arbetslöshetsmål. Det här inser naturligtvis ledande politiker, men enkla mål låter bra i kampanjtal – och då får målen hellre bli förenklade än klargörande.
För övrigt är det ofta förekommande likhetstecknet mellan jobbskapare och arbetsgivare missvisande. Se t ex på August Strindberg och Selma Lagerlöf. De levde för hundra år sedan eller mer. Deras namn och verk lever ännu. De var soloföretagare utan anställda. Eller gårdagens Stieg Larsson. Alla tre gläder nya läsare och skapar fortfarande jobb för tusentals i tryckerier, transportföretag och bokhandel. Likviderade aktiebolag gläder aktiebrevsamlare.
Det finns många jobbskapare som inte är arbetsgivare. De skapar jobbens förutsättning: tankar, idéer och nya saker som efterfrågas - teknologiska, konstnärliga, kommersiella. Sedan måste tillverkare, marknadsförare och säljare – arbetsgivare, stora som små – också ta risker och anställa och tillföra ytterligare värde. Och få andra att betala för det. Frivilligt.
Avtalsfriheten är grunden, inte politiska arbetskraftsmål.
För övrigt är det tankeväckande att på detta område är volymmål något okontroversiellt. Kan det bero på att de inte betyder så mycket i sak, just här? Att volymmål här är mer en garnering än en markering?
torsdag 20, augusti 2015