Friheten kräver lagar och gränser
Svenska Dagbladets ledarsida, Op-ed söndagen den 31 januari 2016
”Gränsöverskridande” har blivit ett populärt honnörsord, men hur är det i praktiken, och är det rimligt?
Den fria rörligheten för personer är en av EUs grundläggande fyra friheter. Ändå är den inte generell. EU har en yttre gräns, som stoppar alla icke-EU-medborgare utan särskilt tillstånd att komma in.
En del ser en ”gränslös värld” som en utopisk dröm: ett avlägset framtidshopp. Men det var den ordning som gällde för mycket länge sedan. Innan någon med säkerhet ägde något var världen gränslös, och grym. Familjer, grupper och klaner hade sina revir, som försvarades med stenyxa och strypningar. Klara, lagbundna gränser fanns inte. Djungelns lag är flexibel.
När politiska termer prövas mot verkligheten, prövas våra samhällen .”Fri rörlighet” är likt ”fri företagsamhet”, ”fri konkurrens” och ”frivilligt samarbete” delar av avtalsfriheten och oumbärliga för civilisationen. Motsatta utgångspunkter leder till tyranni. Men för att fungera väl behöver avtalsfriheten stöd av lagar, som anger villkor och definierar vad som menas och därmed i förväg löser skadliga konflikter och förhindrar att de briserar.
Riktigt fattiga länder kännetecknas nästan alltid bland annat av bristen på inre gränser. Det finns inget lantmäteri, som fastställer vem som äger vad, där ”vad” ofta är oklarare än ”vem”. Utan officiellt registrerad äganderätt kan egendom inte säljas eller belånas. Säker ägare finns inte. Rättssäkerhet saknas.
I en hiss eller ett tunnelbanetåg har var och en sin komfortzon; alltför nära känns inte bra. Grupper och kulturer har också sina zoner. Inte bara fotbollslag har fördelar av hemmaplan.
När svenska hem får besök, hette det åtminstone ofta förr att ”det kom främmande”.
Att inte vilja släppa in vem som helst innanför den egna dörren är allmänmänskligt. Annars skulle titthål i dörrar inte finnas.
Gränser stänger in och stänger ute. Det egna hemmet har rätt att stänga ute den som inte hör hemma – men inte rätt att stänga in samma person. Även folkhemmet har sin logik. Fri utvandring uppfattas som mer självklart än fri invandring.
Den fria rörligheten inom Sveriges gränser innebär inte att medborgare har rätt att röra sig var som helst och hur som helst. Allemansrätten gäller i skogen, men rätten att avverka tillkommer ägaren. Att sätta upp ett tält eller parkera eller bygga på någon annans tomtmark är inte tillåtet. Inte heller att vistas där olovandes.
”Utanförskap” har blivit något negativt, men innanförskapet är ett straff för den som är inlåst i ett fängelse. ”Att bli lämnad utanför” är något beklagligt, men det är också ”att tvingas in”. Det som gör bägge sakerna trista för den drabbade är inte en viss sida av gränsen, utan att inte själv få välja.
”Gränskränkningar” rör nationsgränser. Utan nationsgränser, ingenstans att söka asyl för drabbade medborgare.
Går det att dra några säkra slutsatser av dagens diskussioner om vad som kallats den nya folkvandringen? Ja, åtminstone troligen dessa fyra.
Den första slutsatsen är att kategoriska slagord inte löser några problem.
Den andra är att gränser kan vara både bra och dåliga, liksom gränsdragningar.
Den tredje att bra gränser behövs.
Den fjärde att bra gränser behöver lagligt skydd. Och det gäller för övrigt inte bara nationsgränser.
Gränsskyddet för både den personliga integriteten och den intellektuella äganderätten behöver också stärkas.
Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, f d VD i Företagarna och Svensk Handel
söndag 31, januari 2016