”Här krävs att liberalismen tar till sig vetenskapliga fakta och vågar ställa sig på framtidens sida.” Det skriver Bengt Westerberg i en portalartikel i Liberal Debatt 6/2015. Ämnet ställer, som Westerberg skriver, stora krav på vår pedagogiska förmåga. Med denna gemensamma strävan vill jag anmäla ett avvikande synsätt, eller kanske är det fråga om olika uttryckssätt. Jag utgår från olika bärande passager i Westerbergs artikel.

Till att börja med: ”En av liberalismens nyckelidéer har varit att framsteg är möjliga, för individer och för samhällen, både kulturellt och materiellt”. Ja. Denna idé delas med socialismen, sådan den uppfattas av de flesta socialister, och av de flesta som idag kallar sig konservativa.

Vidare: ”En förutsättning för att förverkliga de materiella framstegen har varit den ekonomiska tillväxten”. Ja, tillväxt är centralt. Men den ekonomiska tillväxten har varken varit en förutsättning eller är en förklaring. Formuleringen uttrycker istället en identitet; materiella framsteg mäts i form av ekonomisk tillväxt. Det är som att förklara att orsaken till att det stormade igår, var att det blåste så mycket.

Liknande beskrivningar återfinns i många artiklar och skolböcker, av många författare, och på andra ställen i Bengt Westerbergs artikel. Den industriella revolutionen inleddes i England på 1700-talet, ”vissa nya tekniska uppfinningar – symboliserade av ångmaskinen - var avgörande, men många andra förändringar i samhället skedde samtidigt”. Specialisering och arbetsfördelning nämns, men inte den personliga rätten att äga och näringsfriheten.

På slutet skriver Westerberg att ”Liberalismen har haft ett unikt inflytande på utvecklingen i världen under de gångna 250 åren. Liberalismen hade goda svar på de utmaningar som den industriella revolutionen medförde”. Intrycket ges att den industriella revolutionen var ett naturfenomen, vars politiska följder liberalismen sedan lyckades bemästra.

Det är ju som att Adam Smith aldrig hade skrivit sina böcker, som att liberala tänkare och lagstiftare bara satt och väntade på att utvecklingen – vad den nu skulle visa sig vara – skulle inträffa och att det sedan gällde att gripa sig an ”utmaningarna”.

”Den extrema fattigdomen ska vara utrotad till 2030. Det målet kan bara nås med ekonomisk tillväxt”. Ja, fattigdomen kan bara utrotas om den fås att försvinna. I bakgrunden finns naturligtvis viljan att bemöta den principiella kritiken mot ekonomisk tillväxt. Men pedagogiken i bemötandet bör övervägas. Idéer har konsekvenser, liksom beskrivningar av idéer.

”Ett dilemma kan vara att de uppoffringar som krävs är kortsiktiga och konkreta medan vinsterna är mer långsiktiga och kan upplevas som osäkra”, skriver Westerberg apropå klimatfrågan, och tillägger ”Men det har kännetecknat hela den strukturomvandling av våra samhällen som lett fram till dagens välstånd.”

Klimatfrågans svårighet är just dess distans till den enskildes eget beteende och belöningssystem. Ekonomisk tillväxt har historiskt kunnat registreras därför att så många enskilda har kunnat räkna med just kortsiktiga och konkreta belöningar: löner och vinster. De har inte i första hand arbetat för att de känt sig delaktiga i någon strukturomvandling. Men de har förstått sammanhanget, och accepterat dess privatekonomiska och politiska effekter. Denna breda acceptans för att det är rätt att arbete, flit och företagsamhet ska löna sig för individen, oavsett bakgrund och härkomst, har inte alltid funnits.

Bengt Westerberg tar också upp frågan om klyftor i inkomster och förmögenheter i olika samhällen. Den statistik som redovisar ökade skillnader under senare år är sannolikt på det hela taget riktig, men också den som visar motsatsen, särskilt den som jämför väst med Kina och Indien.

Vad som saknas även i Westerbergs genomgång, och som känns igen från många andra liknande inlägg i Sverige och andra länder, är att de väsensfrämmande olika möjliga orsakerna till inkomst- och förmögenhetsskillnader sällan nämns. De bör lyftas fram.

Pedagogiskt uttryckt: Få har bidragit till att öka ojämlikheten i världen så mycket som Ingvar Kamprad, eftersom han tjänat så mycket. Få har heller bidragit så mycket till jämlikheten som Ingvar Kamprad, genom att han sålt så mycket så bra och så billigt till så många. Hade han istället rullat tummarna, eller skrivit artiklar om fördelningsproblematiken, hade världen varit jämlikare, men sämre – inte minst för låginkomsttagare.

Det är skillnad mellan att ta andras pengar och att skapa nya resurser. Förmögenhets- och arvsskatter, som Bengt Westerberg verkar förespråka, betalas för övrigt inte av den som själv konsumerar allt eller av den storkonsumerande arvlåtarens arvlösa omgivning.

Förvisso finns det ekonomisk ojämlikhet som bör motarbetas effektivare av staterna. Ekonomisk brottslighet och korruption, vänskapsförbindelser och hot mellan politiker, myndigheter och kapitalägare och anställda mellanhänder är inte begränsat till amerikanska TV-deckare. Även i andra traditionella västliga länder kan politiskt och juridiskt inflytande ibland köpas för pengar eller växlas. Bara antagandet därom väcker olust.

Här kommer vi nu till det som förbinder en beskrivning av den industriella revolutionen som något som inleddes – med reflektioner över den ökade ojämlikheten i världen, som för många tycks ha uppstått. Men mänsklig viljestyrd utveckling är inte ödesbunden.

Människors attityder i samverkan med lagbunden frihet har givit utrymme att pröva sig fram, experimentera och ta risker, att arbeta, utbilda sig, och förbättra. Att ta hand om sig själv och andra. Så ökade rikedomen. Och tillväxt kunde registreras.

Liberalismen började inte med att ta sig an den industriella revolutionens resultat. Dess företrädares idéer om individers frihet, kompetens och etiska övertygelser lade grunden. Det mentala är det fundamentala.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap 1976 på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”. F d VD i Näringslivets Ekonomifakta, Företagarna och Svensk Handel. Ordförande i Uppfinnarkollegiet sedan 2012.