Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
november 2021 (1) september 2021 (1) juni 2021 (1) januari 2021 (1) december 2020 (1) november 2020 (1) september 2020 (1) augusti 2020 (2) juli 2020 (1) maj 2020 (1) april 2020 (3) februari 2020 (1) januari 2020 (1) oktober 2019 (2) september 2019 (1) augusti 2019 (1) juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Lars Gustafsson och det omöjliga ordet som styr
Gästkrönika Första Maj, Svenska Dagbladet (e-edition endast, denna dag)
(Stimulansen från den alternativa verklighetsbilden)

Den nyss avlidne men ofattbart levande Lars Gustafsson myntade uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” i en rapport 1979 till Svenska Arbetsgivareföreningens (SAFs) kongress 1980. (”Offentligheter som förändras”; senare återgiven i ”För liberalismen – en stridsskrift” 1981). Att ha lösningar är bra, men först gäller det att bestämma vad som ska diskuteras.

Jag kommer ihåg hur glad jag blev, som ansvarig för expertrapporterna, att få en för så många oväntad medverkande. Senare fann jag att allt arbete med SAF-kongressen med de 900 ombuden var värt enbart vad denna rapport betydde. Hur mycket tystare hade Sverige inte varit efter 1980 utan Lars Gustafsson och ”problemformuleringsprivilegiet”? Har någon ny term och nytt begrepp fått ett sådant genomslag i vår samhällsdebatt sedan dess? Det skulle möjligen kunna bli närbesläktade ”åsiktskorridor” – men utan samma förklaringsvärde och uppfordrande slutsats.

Se på Sverige!

I slutet av 1800-talet intensifierades motsättningarna mellan de gamla eliterna och folkrörelserna, som kom att ta över problemformuleringarna: först individuell befrielse från den försupna fattigdomen och den statliga kyrkans monopol, senare kollektiv befrielse genom politiken.

Så här kan innehavarna av problemformuleringsprivilegiet i Sverige sedan dess sammanfattas:

1889-1968: Arbetarrörelsen allt starkare (SAP bildas 1889, LO 1898).

1968-1970: Studentrörelsen (intensiva år, med revolutionsstämning hos studenterna i västvärlden).

1970-80: Den offentliga sektorn (problem ska lösas med nya lagar, skatter, bidrag och myndigheter).

Efter 1980: Konkurrens om problemformuleringen, mellan ämbetsverks- och bidragsexpansion och en väckt näringslivsopinion, med ”Fri företagsamhet, bra för Sverige”, ”Satsa på dig själv” och ”Skapande Sverige”.

Efter 2000: Ny slags osäkerhet. Globalisering, urbanisering, krig och folkvandringar i stora världen. Hållbarhet och etik allt viktigare för företagsamhetens legitimitet.

Organisationen Svenskt Näringsliv (f d SAF och Industriförbundet) kör under några veckor 2016 en annonskampanj: ”Aldrig har så få riskerat att förstöra för så många”. Den visar sig handla om ”märkets” betydelse i avtalsförhandlingarna - som inte längre kallas centrala men ändå är centraliserade.

Den organiserade näringslivsopinionen har sänkt blicken.

Skatterna steg i många länder under 1900-talet. Det offentligas andel av svensk ekonomi ökade från en tredjedel till två tredjedelar mellan 1960 och 1980. Det är nog den snabbaste ideologiska förändringen av och i Sverige som ägde rum förra århundradet. Idag är siffran ungefär 50 procent.

Näringslivets opinionsbildning från slutet av 1970-talet var ett svar på löntagarfonder och andra inhemska hot mot enskilt ägande. Svaret kom att inspireras av Thatcher och Reagan, och av Nobelpristagare som F A Hayek och Milton Friedman. Det märktes snart inte längre rädsla och bakåtsträvan över socialismens motståndare, utan optimism och fighting spirit. Sovjetunionens fall blev en historisk triumf.

Denna ideologiska offensiv för marknadsekonomi fick alltmer konkurrens om medieutrymmet med miljöfrågorna. Rachel Carsons ”Tyst vår” kom ut 1962. Kärnkraftsomröstningen 1980 påverkar ännu partipolitiken.

EU-frågan blev speciell. Länge föreföll många borgerliga politiker och näringslivsföreträdare vara oreserverat entusiastiska och acceptera även det som de var emot i Sverige – bara besluten togs i Bryssel. ”Ja till Europa” hörs nu mindre i skuggan av flyktingar och en förverkligad euro, som av dess mest hängivna förespråkare var mer unionsromantiskt än ekonomiskt motiverad.

Feminism och identitetspolitik har tagit sig in bland problemformulerarna. ”Nej till rasism, ja till feminism” är en appell som kan fylla många universitetssalar.

Kristendom, miljö och feminism blev grunder till nya partier, liksom reaktionen mot invandringen.

Samtidigt. Det som sker stort, sker tyst. De många privata skolorna med statlig skolpeng och det nya pensionssystemet är exempel på lösningar som avvikit från de traditionellt statsmonopolistiska, med pragmatiska motiveringar. Även rut- och rotavdrag ger växtkraft i den privatiserade delen av den offentligfinansierade sektorn.

Hur kommer det att gå? Blir det mer av ideologi, av nya lösningar? Det är fel att sätta pragmatism mot ideologi; bägge behövs. Pragmatism utan ideologi finns inte; sådan upplevd pragmatism är bara omedveten om vem som formulerar problemen.

Sverige är sällsynt icke-pragmatiskt i ett avseende. Experiment ses ofta med misstänksamhet. Samma lagar och regler ska gälla överallt, även när skillnader skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. Olika lönenivåer och lönesystem i olika delar av Sverige eller i skilda branscher för t ex nyanställda och långtidsarbetslösa prövas ogärna. Istället råder ett debattmässigt ställningskrig. Vanekonservatism ger pluspoäng för pålitlighet.

Idéutveckling, opinionsbildning, regeringsbildning och genomförande är fyra länkar i politikens kedja. Problemformuleringen är styrande. En regering har alltid en ideologi, sin egen eller någon annans, oftare en blandning.

Men vad hjälper en god problemformulering, om den blir okänd? Opinionsbildning gör den känd, kan ge övertag – ett privilegium - i det offentliga samtalet och leda till makten.

Länge var regeringsbildning och genomförande i Sverige tämligen enkla. Voteringar begärdes och beslut verkställdes. Idag är regeringsunderlaget svagt, oppositionen ovillig och genomförandet uppfattas av många som mer bristfälligt än tidigare.

Geografiska termer har kommit att användas för ideologiska övertalningsförsök. Alla är vi européer och ingen kan vara emot den svenska modellen, eller hur? ”Svensk” och ”europeisk” har blivit kodord när klara problemformuleringar saknas. Känslan trevar sig bakåt eller framåt i tiden. Längtan heter dess arvedel, nationen – eller unionen - i saknadens dalar.

”Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll”, skrev Lars Gustafsson för 37 år sedan – före framväxt av tankesmedjor och sociala media - och avslutade sin rapport:
”Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”

Carl-Johan Westholm
ordförande i Uppfinnarkollegiet