”Jag är konservativ, i Burkes anda” – svarade dåvarande högerpartiets ledare (1961-65) Gunnar Heckscher i en TV-utfrågning före ett av valen 1962 eller 1964. Men han tillade, med ett leende, att när han besökte USA, undvek han att kalla sig konservativ.

Alltsedan Gösta Bohmans partiledartid (1970-81) och dennes betoning av det moderata samlingspartiets liberala arvedel, har då och då när partiets ställning aktualiserats, frågan uppkommit om liberalism kan förenas med konservatism.

Det är i grunden minst två frågor. Den ena hur moderata samlingspartiet vill beteckna sin egen politiska tradition och ideologiska hemvist – och hur andra partier vill acceptera eller attackera den beteckningen på just moderata samlingspartiet. Det är den partipolitiska vinkeln, som hos en del politiskt aktiva i alla partier är mer eller mindre befriad från den andra, den idéhistoriska.

Idéhistorien förefaller användas i partipolitiken inte endast som en upplysning utan även som en strålkastare, som ska sprida ljus över någon för den egna sidan tilltalande eller för andra partier inte lika röstvinnande aspekt.

Det finns inga definitionsdomstolar, som fastställer den exakta beskrivningen av en ideologi – men det är ett mindre problem, snarare en oundviklig tillgång i en demokrati. Felaktiga idéhistoriska påståenden brukar i allmänhet rensas ut under den offentliga diskussionens gång, med hjälp av statsvetare och historiker. Själva medvetenheten om denna mekanism sätter gränser för den partipolitiska nyspråkligheten. Men tvetydigheter återkommer gärna.

Ett partis egna påståenden om sin och andra partiers ideologiska hemvist kan i vilket fall som helst ge upphov till oklarheter, inte sällan beroende på traditioner och talesätt inom varje parti, både om sig själv och andra. Här har partierna sig själva att skylla. Inte sällan, eller möjligen alltid, beror det på att ett parti i regel kan beskrivas som en koalition av likasinnade men inte likatyckande.

Det finns till synes saker som är tankeväckande:
Partiet ”Liberalerna” talar i sitt partiprogram mycket om ”socialliberalismen”. Då kan man undra varför inte ”Socialliberalerna” blev namnet på det gamla Folkpartiet efter namnbytet.

”Socialliberalismen är en ömtålig planta, som trivs bäst i hägnet av en stark socialdemokrati”. Olof Palme (partiledare 1969-86) återkom gärna till denna formulering, som kanske hade idéhistoriska poänger, och säkert partipolitiska.

Västtysklands legendariske ekonomiminister Ludwig Erhard (1949-63) kallade sin framgångsrika politik för ”social marknadsekonomi” (Soziale Markwirtschaft). Varför, lär F A Hayek, som inte gillade ordet ”social”, ha frågat sin vän. Lättare att få uppslutning bakom den, blev svaret.

”Socialkonservatism” – som en del talar om. Hur skiljer den sig från ”konservatism” – inte idéhistoriskt utan när det talas om den i partipolitiska sammanhang? Kanske för att det innefattar en betoning av de socialpolitiska inslagen i ett partis profil.

Det är för övrigt intressant att ”ärkekonservativ” ibland används som uttryck, men sällan ”ärkesocialist” eller ”ärkeliberal” (men ärkebiskopar finns). ”Klassisk liberal” är ett honnörsord; om någon angriper en person med den positionen är skällsordet ofta ”nyliberal” - som också används av de som inte gillar annat, vilket kan variera stort.

”Framstegsvänlig konservatism” stod det under titeln på framsidan av den dåtida tryckta Svensk Tidskrift, åtminstone under den tid Erik Anners påverkade utgivningen. Det kan möjligen bero på att han ansåg att det fanns konservatism som inte var framstegsvänlig, eller att en del uppfattade det så.

”Alliansen” fanns inte som term när Thorbjörn Fälldin 1976 blev statsminister i Sveriges första ”borgerliga” regering efter andra världskriget. Under många år dessförinnan hade dessutom ”borgerlig” varit ett ord som ”mittenpartierna” centern och folkpartiet hade undvikit att använda.

Edmund Burkes konservatism formulerades av honom som en vilja att förändra för att kunna bevara. Han kanske själv var en vanemänniska, men han var inte vanekonservativ i politiskt avseende.

Radikal kommer av radix. Att gå till roten med något är radikalt. Det är konstruktivt att skilja mellan motsatserna radikal och konservativ när det gäller analys respektive genomförande. Burkes analys var radikal, men hans politiska rekommendationer var att gå försiktigt fram, steg för steg.

En del är radikala både i analys och genomförande. Då kan resultatet bli att revolutionen äter sina egna barn, som det brukar heta. Andra är konservativa, eller ytliga, i sin analys, och har från början bestämt sig för att inget ska förändras. Det kan just leda till en radikal motreaktion.

Vare sig analysen är grundlig eller ytlig, så kan den visa sig felaktig. Eller leda till ett felaktigt genomförande. Det är då ofta den mänskliga faktorn, som observeras som historiens ironi och lett till ett oavsiktligt resultat.

Etiketter är hjälpmedel, men de kan vara missvisande. Det är bra att kunna genomskåda och se bortom de politiska etiketterna. Etiketter är, språkligt sett, ett slags etik, fast i mindre skala. Etiken är viktigare.

Ideologi förresten. På tyska har det ordet också en betydelse av ”förvillelse”. Det var ett skäl till att den tyske Karl Marx inte ansåg att hans analys och världsåskådning var en ideologi – och att en tysk liberal partisekreterare för några årtionden sedan hävdade att liberalismen inte var en ideologi.

Carl-Johan Westholm
Fil dr i statskunskap 1976 på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”.