Mot patentrånare står uppfinnaren rättslös
Svenska Dagbladet. Gästledare söndag 17 december 2017
"Uppfinningarnas löntagarfonder"
De två TV-dokumentärprogrammen om Thorbjörn Fälldin gav perspektiv på centerledaren, oppositionsledaren och 1976 Sveriges första icke-socialdemokratiska statsminister på 40 år. Det har nu gått 41 år efter valet 1976. Mycket har förändrats och mycket är sig likt.
Ingen svensk statsminister före eller efter Fälldin, eller partiledare, har så uttryckligen återkommande understrukit att vara emot ”både statlig och privat maktkoncentration”. Det var läge att säga det inför valet 1976, då LO hade lyckats snärja in den socialdemokratiska partiledningen i en för denna obekväm men för den aktiva partiopinionen välkommen radikaliseringsoffensiv.
De föreslagna löntagarfonderna skulle ha fackligt utsedda styrelser, och få kapital genom att delar av de större företagens vinster med statens tvångstaxering skulle överlämnas till fonderna i form av aktier i varje vinstgivande företag. ”Med löntagarfonderna tar vi över successivt” löd rubriken på LO-tidningens förstasida.
Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 och införde en uttunnad variant på löntagarfonder, vilka avskaffades av regeringen Bildt tio år senare. Allt detta är nu historia. Men det finns en märklig vrå av rättsosäkerhet i företagsamhetens vardag, som sällan beskrivs av den borgerliga oppositionen, och inte heller försvaras av de nuvarande regeringspartierna. Den bara finns där, sedan gammalt.
Löntagarfonderna riktade sig mot de större börsnoterade företagen. Men det existerande hotet drabbar många fristående uppfinnare, särskilt de vars uppfinningar är särskilt värdefulla.
Om en bank rånas, tillkallas polisen. Det blir ett fall för allmän åklagare. Ingen föreslår att banken istället senare själv ska stämma rånarna i en civilprocess.
Ett patent är mer offentligt än ett öppet bankkontor. Av patentets ansökningshandlingar framgår i detalj hur det fungerar. Det är bara att kopiera för den som vill. Patentintrång! – ropar de rättslärde. Förvisso. Men medan en statlig åklagare tar sig an bankrånarna, måste uppfinnarens bolag ringa en advokat. Det enda säkra av det senare är framtida fakturor.
Uppfinnaren måste själv bekosta rättsprocessen. Det vet de större företag som tänkt tillverka utan att betala licens för patentet. Det är ett klockrent patentintrång. Vinnare är de företag som har finansiella muskler att förlänga och hålla ut i en längre process tills patentägaren stupar. Vinnarföretaget (kanske i samarbete med andra) har räknat ut att de juridiska kostnaderna är mycket lägre än licenskostnaderna.
En ny metod för att knäcka uppfinnare är följande. Istället för att göra ett patentintrång kan det tillverkande företaget först visa sin goda sida och skriva ett licensavtal med uppfinnarens bolag. Tillverkaren ger senare uppfinnaren ersättning för utnyttjande av patentet. Perfekt! Men när uppfinnaren vill låta sin revisor kontrollera att de uppgivna försäljningssiffrorna motsvarar den verkliga försäljningen, grunden för ersättningen – då säger det stora företaget nej. Det vore att avslöja företagshemligheter!
Men om revisorn har tystnadsplikt mot utomstående? Nej, det går inte det stora tillverkande företaget med på. Nya rättegångar kan följa, men snilleföretaget kan genom det stora företagets juridiska manövrer komma att förblöda finansiellt. Då har det tillverkande storföretagets patentstrategi lyckats, ett verkligt framgångsexempel.
Nu invänder någon att uppfinnaren skulle kunna söka gå ihop med ett kapitalstarkt företag och därmed få en ersättning av tillverkaren, även om ersättningen skulle delas med betalningen till partnern.
Det är svårt i praktiken - ägandet är koncentrerat och potentiellt kartelliserat; det skulle kunna upplevas som en ovänlig handling, storföretag emellan, vilka nyttjar och handlar med många patent.
Slutsatser:
1. Patent kan bara försvaras med framgång av den som har gott om pengar. Ju snillrikare patent, ofta desto längre tid för utveckling och högre kostnader – och desto högre förtjänst att slippa betala licens till uppfinnaren. Med försvarslösa patent tar patenttjuvarna över successivt.
2. Så länge som staten hjälper banker mot bankrånare, men inte hjälper patentinnehavare mot patentrånare, så länge kan nya banker och finansinstitut skapas under rättssäkerhet – medan uppfinnarverksamheten är ett risktagande som från början i varje enskilt projekt bör ske i storföretagens hägn. En följd är att alternativa vägar till innovationer blockeras, och att färre idéer tas fram och testas. Juridiken blir för den enskilda uppfinnaren ett större hinder än tekniken.
3. Patent är en bra idé, om staten försvarar patentägarnas rättigheter. Det vore något för statsminister Stefan Löfven att som ordförande ta upp i Nationella innovationsrådet.
Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet
måndag 18, december 2017