När staten reglerade kaffet, kakaon och klädseln
Svenska Dagbladet. Gästledare söndag 11 februari 2018
För att minska lyxkonsumtionen i Sverige begränsade staten under 1600-och 1700-talen genom så kallade överflödsförordningar importen av bland annat siden, kaffe och choklad. Silkestyger var till för adeln, inte tjänstefolk, som kunde straffas med böter eller fängelse för prålig klädsel. Vadmal passade bönder. En Uppsalastudent i vadmal dömdes för olämplig klädnad (han skyllde förgäves på kylan).
Överflödsförordningarna speglade inte bara inställningarna till det som reglerades utan också dåtidens uppfattning om statens rätt att ingripa. Gustav III (1771-1792), som gillade flärd och glans, upphävde förordningarna, men vissa återkom under några senare perioder.
Idag, i en tid när staten inte längre könskvoterar äktenskapen, kräver numera en opinion att staten ska könskvotera bolagsstyrelserna. Med den underförstådda antydningen att den som inte vill använda statens pekfinger, den är mot jämställdheten. Måste det vara så?
En person kunde vara kristen och lutheran men vara för att statskyrkosystemet avskaffades år 2000. Vara helnykterist men mot totalförbud att sälja alkohol - i folkomröstningen i Sverige 1922 höll det på att bli förbud som i USA. Det var en knapp majoritet som röstade mot förbud.
Det går utmärkt att vara för jämställdhet mellan könen, men vara emot att staten könskvoterar bolagsstyrelserna - men gärna som aktieägare själv kvotera olika egenskaper efter eget huvud.
En svensk kan också känna starkt för Sverige utan att vilja att svenska staten ska bli allsmäktig. En svensk kan känna sig som en äkta europé utan att för den skull utbrista ”Mera Europa” och överlämna fler politiska beslut till tjänstemän och politiker i Bryssel.
I många sakfrågor kan reaktionära åsikter – liksom deras motsats - ta skydd bakom statens neutralitet. Det är ju en poäng med att staten skyddar yttrandefriheten. Själva statens neutralitet är inte reaktionär eller radikal. Däremot, själva talet att staten bör göra något i privatliv och näringsliv kan ibland höras som ett eko av gamla tiders rop på överhetsingrepp, om än idag demokratiskt legitimerade.
Att använda statens makt för att pressa på sina medmänniskor sitt eget beteende, sin egen önskan om hur och vad andra ska göra, det är inget nytt. Det gäller även för de med i egna ögon progressiva attityder, gärna under åberopande av kamp mot osynliga makter, så kallade strukturer, dagspolitikens mest svårfångade begrepp.
Men, å andra sidan, visst säger en persons klädsel något? Att återinföra en överflödsförordning, fast nu med enhetlighet som riktmärke, det skulle öka både jämlikhet och jämställdhet, och dessutom mer synligt än de flesta andra reformförslag. Rådande strukturer och spontana klädselmaktsordning skulle på allvar utmanas. Eller hur? En moderniserad och ”harmoniserad” (nyspråk för: uniformerad) och ”individualiserad” (nyspråk för: ska gälla alla) överflödsförordning skulle dessutom kunna minska utanförskapet.
Eller staten kanske borde tvinga olika grupper att istället bära olika slags kläder, ett slag för varje grupp? Det skulle göra skillnad och markera allvaret i en tydligare identitetspolitik. Politik är ju att vilja och än är samhället som bekant inte färdigbyggt. Här finns många möjligheter för en ambitiös reformpolitik.
Carl-Johan Westholm
söndag 11, februari 2018