Signalfel i demokratin
Smedjan, nättidning, den 27 februari 2018 (Nedan originalmanus slutversion)
Tafflighet, tågförseningar och demokratins signalfel
Det finns hos många utomstående betraktare en ökad känsla av tafflighet över delar av den offentliga verksamheten, kombinerad med ökad professionalism i andra delar. Tågförseningar och modernare vagnar och järnvägsstationer förekommer i överförd bemärkelse samtidigt på till synes fler områden än tidigare.
Den kände statsvetaren Seymour Martin Lipset (1922 - 2006) sammanfattade vad som krävs för att demokratin i ett land ska bestå i begreppen effektivitet och legitimitet. Om den statliga och kommunala förvaltningen inte gör det som beslutats av de politiskt valda, eller gör det dåligt, då spelar det i längden mindre roll om valdeltagandet är högt och väljarna är välinformerade. Väljarna börjar misströsta om systemet. Därför är ökade tecken på tafflighet och dysfunktion i den offentliga sektorn i Sverige inte bara administrativa problem utan allvarliga demokratiska problem.
Utvisningar av högkvalificerad arbetskraft på grund av bisarrt rigida regeltolkningar är ett återkommande exempel. En minister med ledarskap skulle med ett uttalande eller pennstreck omedelbart ändra på uppdykande taffligheter.
Ämbetsverken ska styra, inte ministrar, enligt svensk lag. Praxis är att ibland tycks ingen styra, ibland båda. All offentlig makt utgår från folket, säger grundlagen. Men har det blivit signalfel någonstans?
Ett annat exempel, från slutet av november, är hur stora delar av den offentliga infrastrukturen är dåligt skyddade för it-attacker. Det är en häpnadsväckande nonchalans och inkompetens som ett ämbetsmannaansvar av gamla stammen på ett tidigt stadium skulle ha förhindrat. Det hade räckt att någon ämbetsman då först tagit tag i detta, så hade en hälsosam kedjereaktion startat, om inte annat i ämbetsmannakårens egenintresse. Istället kom offentligt debattfokus en tid att hamna på om ämbetsmän ska kallas män eller till synes mer könsneutralt ämbetspersoner.
Ämbetsmannaansvaret avskaffades redan 1976. Ämbetsmannaansvar var det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda som gällde i Sverige fram till 1 januari 1976.
Det statliga utredningsväsendet förefaller därtill ha minskat i betydelse, utom möjligen som en metod att försena en frågas lösning. Ett särfall är Skatteverket, som ska verkställa lagar, på eget initiativ utrett och föreslagit en lag om flyttskatt på emigrerande medborgare
.
Remissförfarandet tycks också ha minskat i betydelse.
Till det ska läggas en annan enligt mångas uppfattning synlig nedgång i professionalism i den statliga beslutsprocessen och ämbetsutövandet. Myndigheterna har alltmer tappat sina styrelser och av staten fått insynsråd, med generaldirektören som ordförande och med kollegor, andra generaldirektörer, som en stor andel av övriga ledamöter. En slags Generaldirektörernas Klubbnätverk.
Ibland faller enskilda individer mellan paragraferna, ett oförutsett Moment 22 inträffar. Gällande lagar och regler kan inte omtolkas eller ändras i brådrasket, och även om så vore fallet kan det i princip inte ske retroaktivt. Det finns ofta goda skäl för det - men inte alltid. Därför borde staten inrätta ett organ, en Rättelsemyndighet, med egen budget och beslutsbefogenhet, med av riksdagen utsedda kompetenta och respekterade medborgare som beslutsfattare, som ges möjlighet att temporärt rätta till uppenbart orimliga och felaktiga beslut, som drabbat enskilda individer. Årliga eller kvartalsvisa rapporter med förslag till aktualiserade lagändringar ska avges. Ett beslut skulle inte vara prejudicerande utan enbart hindra eller upphäva en uppenbar oförrätt, till dess en ny lagstiftning i sedvanlig ordning kunnat övervägas och eventuellt beslutas och träda i kraft.
Sammanfattningsvis: Effektivitet och legitimitet bör eftersträvas. Tafflighet ska inte tolereras, inte främst för att det är administrativt onödigt, utan därför att enskilda kan drabbas oavsiktligt av beslut. Det gäller beslut som formellt har fattats på laglig och demokratisk grund – men utan tillräcklig verklighetsförankring och fantasi.
En sådan bättre styrsel över den offentliga verksamheten skulle även förstärka folkstyret, som är det bästa vi har för gemensamma angelägenheter.
Carl-Johan Westholm
Carl-Johan Westholm disputerade i statskunskap i Uppsala 1976 på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt”.
tisdag 27, februari 2018