Är det bra att det finns ett patentsystem? Ja, svarar spontant den som finner äganderätten till enskild egendom fundamental. Och Nima Sanandaji gör det i sin artikel ”Patent och upphovsrätt gjorde Europa rikt” (Smedjan 2018-12-11). Men denna äganderätt är dessvärre dåligt skyddad, vilket alltför sällan uppmärksammas, och än mindre rättas till. Visserligen finns det sedan 51 år en lagparagraf i Sverige som säger att om det finns ett ”särskilt skäl” för staten att väcka allmänt åtal i patentfrågor, så kan staten göra det. Men inte ett enda sådant åtal har väckts. En statlig utredning har t o m föreslagit att avkriminalisera även denna potentiella möjlighet.

Om ett lokalt bankkontor rånas, ringer kamreren till polisen – som kommer om det finns någon ledig.

Om någon gör ett intrång på ett patent, är alternativet för patentinnehavaren att stämma intrångsmakaren.

Hur skulle det se ut om bankens enda möjlighet vore att stämma rånaren? Ja, förmodligen ändå i många fall bättre än för den enskilda uppfinnaren, om rånaren identifieras. Banken är stadd vid egen kassa, och har anställda jurister och råd att fullfölja en process i ett civilmål. Men de flesta enskilda uppfinnare, även de som har patentet i ett aktiebolag, har inte de miljoner som krävs för att bekosta de juridiska insatserna.

För en kapitalstark patenttjuv kan det vara mer lönsamt att stjäla och betala advokater i en utdragen tvist än att betala för att utnyttja den patenterade uppfinningen – om uppfinningen har ett tillräckligt marknadsvärde. Mindre värdefulla uppfinningar hotas inte av intrång.

Men borde inte uppfinnaren i god tid sälja en andel i patentet till ett storföretag? Att få ett patent godkänt är att göra uppfinningen känd för alla som vill läsa patentansökan. Att visa en ännu icke patentansökt uppfinning för en potentiell investerare under ett sekretessavtal, det är heller inget säkert stöldskydd. Den som lovat att inte skvallra om uppfinningens innehåll, kan i hemlighet bryta sekretessen och tipsa en utomstående, som söker patent på uppfinningen, under stark uppbackning av kapital. Uppfinnaren står lottlös. (Ett vanligt tips hos amerikanska jurister…)

Det är inte heller säkert att en epokgörande idé eller teknik, med lång utvecklingstid, har något stort företag eller någon investerare som tror på den. Uppfinnaren kanske själv får skuldsätta sig.

Att spela musik utan att betala för upphovsrätten, det är kriminellt och engagerar immaterialrättsåklagare. Tusentals ungdomar i Sverige åtalas eller är i farozonen att åtalas. Upphovsrätten till en melodi kostar inget, till skillnad mot patentskydd, som fås mot en avgift.

En melodi – en verklig hit – behöver inte ta flera år att komponera och färdigställa. Kostnaderna för forskning och utveckling är små. En teknisk uppfinning kan ta flera år, kanske tio eller mer att utveckla till färdig produkt. Att så småningom få ett patentskydd under kommande 20 år är nödvändigt för att få projektet att gå runt. Men det är ett stort risktagande.

I massmedia exponeras uppfinnare som lyckas, och ibland de som haft juridiska tvister. Men de uppfinnare som på ett tidigt stadium väljer att avstå, eller som finner det obekvämt att visa upp sig för en förlorad sak – de märks inte. Allmänhetens och riksdags och regerings bild av det faktiska innovatörsläget blir därför snedvriden.

”Den som värdesätter fysisk äganderätt och dess betydelse för dagens välstånd borde sätta lika högt värde på immateriell äganderätt”, avslutar Nima Sanandaji sin artikel. Så sant.

Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet