Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
februari 2020 (1) januari 2020 (1) oktober 2019 (2) september 2019 (1) augusti 2019 (1) juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Måste varje företag maxa vinsten?
Svenska Dagbladet, gästledare lördag den 4 januari 2020
Bör ett företags enda mål vara största möjliga vinst? Eller också socialt ansvar, eller något annat? Frågan dyker upp med jämna mellanrum. Senast har ett antal amerikanska företagsledare, varav en del kända för sin hårda vinstmaximering, samlat sig till ett uttalande i motsatt riktning.

En utgångspunkt är här som ofta tidigare ett halvsekelgammalt uttalande av Nobelpristagaren Milton Friedman (1912-2006): företagens enda sociala ansvar är att öka sina vinster - men naturligtvis inom lagens råmärken,

Diskussionen är motsägelsefull, eftersom den förs på ett plan, när det i själva verket gäller tre olika nivåer.

Den första är vad lagen säger. Den är i grunden entydig i alla marknadsekonomier, och gäller all ekonomisk och mången annan verksamhet. En juridisk, eller för den delen även en fysisk person, behöver inte maximera resultatet av sina aktiviteter. Däremot är det ett av naturen tvingande villkor, att en verksamhet i längden inte kan förbruka mer resurser än den har eller tillförs. För en levande varelse leder uteblivna resurser eller resurstillskott till undergång, för en juridisk person detsamma, konkurs.

Därtill finns lagar som inte följer av naturens logik men av önskemål om ordning och reda. Den traditionella köplagen är en klassisk statlig reglering av handeln. Om den inte fanns skulle handeln kompliceras och minska, och endast durkdrivna skojare gnugga händer. Samma gäller lagar om fast egendom: ett fungerande lantmäteri är en förutsättning för rättssäker äganderätt och därmed ekonomisk utveckling.

Den andra nivån är vad människor tycker: opinionsbildare som enskilda personer, grupper, politiska partier. T ex att företag bör maximera vinsten eller inte, betala en viss procent av något i skatt eller att verksamheten bör ske på ett visst sätt, med minikrav i lagen eller frivilligt om arbetsmiljö och konsumentupplysning t ex.

Den tredje nivån är ägarna, alltså de som ytterst har rätt att fatta de interna beslut som styr varje företag; de satsar eget kapital och tar risker. Ägarna kan delegera beslutsrätten till en verkställande ledning, som i sin tur kan delegera vidare inom organisationen.

Att kategoriskt uttala sig för att alla ägare till alla företag, stora börsnoterade eller små lokala företag, ska bete sig på ett visst sätt, t ex maximera vinsten eller något annat, är att missförstå företagets grund i en marknadsekonomi.

Grunden är inte att bete sig på ett visst sätt. Grunden är avtalsfriheten, kontraktsrätten. Det är ägarna till varje verksamhet som har rätt att besluta om vad företaget ska göra och hur det ska göras och med vilka syften. Dessa beslut kan i längden inte ske i ett rum med enbart vinsthänsyn, utan måste avvägas mot andra som påverkas av företaget: inte minst anställda, kunder, långivare, leverantörer, stat och kommuner.

Så länge ett aktiebolag inte går med förlust, och har råd att investera för sin fortlevnad, kan företaget, om ägarna så vill, använda den potentiella vinsten inte som pengar till egen ficka utan omvandla till något annat. T ex utan att det är företagsekonomiskt motiverat – vilket det ofta ändå visar sig bli - av ren hygglighet förbättra miljön i eller utanför företaget, eller sälja vissa saker under marknadspris.

Om den anställda företagsledningen tar beslut mot ägarnas vilja, då är det inte fråga om i första hand felaktiga beslut utan en felaktig beslutsprocess, som ägarna har möjlighet att ändra.

När dessa tre olika beslutsnivåer särskiljs, alltså lagstiftarens, opinionsbildarnas och ägarnas, blir även själva beslutssituationen klarare, och det bli lättare att bedöma vad företag i en marknadsekonomi kan och bör prioritera.

Ett minimikrav är naturligtvis att följa lagen. Uppenbart finns stora förtjänstmöjligheter att ibland inte göra det, oupptäckt. Det visar både korruptionsböter för välkända storföretag och åtal mot svartarbetande småfirmor.

Det upp till ägarna, små, stora, individuella och institutionella, att ge riktlinjer för vad som ska göras inom lagens ram. Och då krävs både sinne för affärer och känsla för etik. Inte sällan samsas de två, särskilt när kunder, anställda och allmän opinion har blivit alltmer uppmärksamma på betydelsen av näringslivets roll i vid bemärkelse för ett bra fungerande och som gott upplevt samhälle.

Det är ingen slump att ”hållbarhet” blivit ett kodord för fri och bra företagsamhet. Ett företag som ensidigt inriktar sig på att öka vinsten är inget trevligt företag, i längden sällan ens för sina ägare. I längden vinner alla om företagets ägare och ledning i tid är vidsynt och lyhörd. Alltfler institutionella ägare agerar också som opinionsbildare i egenskap av ägare. Det är logiskt – av egenintresse, kundintresse och av samhällsintresse.

För övrigt kom Milton Friedman själv att i slutet sin levnad tydliggöra att han inte menade att företagens ägare ensidigt skulle maxa vinsten. Friedmans kommentar kom efter ett uttalande av John Mackey, lika principiell liberal som Friedman och grundare och VD för Whole Foods Market. John Mackey hade sedan 1978 byggt upp denna matvarukedja i USA just utifrån ett brett samhällsperspektiv, inte vinstmaximering. Amazon köpte 2017 företaget för 15 miljarder dollar.

”Företagsamhet är människor i samverkan. Näringslivet är inte till för att ge vinster till företagens ägare. Det är till för att tillfredsställa människornas och samhällets behov av varor och tjänster. Men de företag som inte tjänar pengar kan inte längre fylla sin grundläggande uppgift i samhället.” Curt Nicolin 1989 i skriften ”Etik i samhälle, företagande och ledarskap”.

Carl-Johan Westholm
Ordförande i Uppfinnarkollegiet, fil dr i statskunskap