Stateblind.eu
Carl-Johan Westholm’s personal blog
Time saving text: uncommon comments with common sense
ARCHIVES
november 2021 (1) september 2021 (1) juni 2021 (1) januari 2021 (1) december 2020 (1) november 2020 (1) september 2020 (1) augusti 2020 (2) juli 2020 (1) maj 2020 (1) april 2020 (3) februari 2020 (1) januari 2020 (1) oktober 2019 (2) september 2019 (1) augusti 2019 (1) juni 2019 (1) maj 2019 (1) mars 2019 (2) februari 2019 (1) december 2018 (1) november 2018 (2) september 2018 (1) juli 2018 (1) maj 2018 (2) april 2018 (1) mars 2018 (1) februari 2018 (2) januari 2018 (1) december 2017 (1) november 2017 (1) oktober 2017 (1) augusti 2017 (1) juli 2017 (1) juni 2017 (2) februari 2017 (2) januari 2017 (1) november 2016 (1) september 2016 (2) augusti 2016 (1) juni 2016 (2) maj 2016 (2) mars 2016 (2) januari 2016 (1) december 2015 (1) november 2015 (3) oktober 2015 (1) september 2015 (1) augusti 2015 (1) juni 2015 (1) maj 2015 (1) april 2015 (2) mars 2015 (1) januari 2015 (2) december 2014 (2) november 2014 (1) oktober 2014 (2) juni 2014 (3) maj 2014 (2) april 2014 (3) mars 2014 (3) februari 2014 (1) januari 2014 (1) december 2013 (3) november 2013 (1) oktober 2013 (1) augusti 2013 (2) maj 2013 (4) april 2013 (1) mars 2013 (2) februari 2013 (1) januari 2013 (2) december 2012 (1) november 2012 (1) oktober 2012 (3) september 2012 (1) juli 2012 (1) maj 2012 (2) april 2012 (1) februari 2012 (2) januari 2012 (5) december 2011 (1) november 2011 (1) oktober 2011 (3) september 2011 (2) augusti 2011 (1) juli 2011 (1) juni 2011 (2) maj 2011 (2) april 2011 (2) mars 2011 (1) februari 2011 (2) januari 2011 (2) december 2010 (2) november 2010 (2) oktober 2010 (2) september 2010 (2) augusti 2010 (1) juli 2010 (1) juni 2010 (1) maj 2010 (1) april 2010 (1) mars 2010 (2) februari 2010 (2) januari 2010 (1) december 2009 (2) november 2009 (1) oktober 2009 (3) september 2009 (2) augusti 2009 (1) juli 2009 (1) juni 2009 (1) maj 2009 (2) april 2009 (3) mars 2009 (2) februari 2009 (1) januari 2009 (1) december 2008 (4) november 2008 (2) oktober 2008 (1) september 2008 (1) augusti 2008 (1) juli 2008 (1) juni 2008 (2) maj 2008 (1) april 2008 (2) mars 2008 (1) februari 2008 (1) januari 2008 (1) december 2007 (1) november 2007 (2) oktober 2007 (1) september 2007 (1) augusti 2007 (1) juli 2007 (2) juni 2007 (2) maj 2007 (2) april 2007 (2) mars 2007 (2) februari 2007 (1) januari 2007 (1) december 2006 (1) november 2006 (2) oktober 2006 (1) september 2006 (2) augusti 2006 (1) juli 2006 (1) juni 2006 (2) maj 2006 (1) april 2006 (1) mars 2006 (1) februari 2006 (2) januari 2006 (1) december 2005 (1) september 2005 (1) juli 2005 (1) april 2005 (1) februari 2005 (1) december 2004 (1) november 2004 (1) oktober 2004 (1) juni 2004 (1) mars 2004 (1) november 2003 (1) augusti 2003 (1) maj 2003 (1) mars 2003 (1) februari 2003 (1) oktober 2002 (1) mars 2002 (1) oktober 1999 (1) november 1998 (1) april 1996 (1) april 1995 (1) januari 1994 (1) mars 1976 (1)
Booklets (PDF)
Article
Bloggtoppen.se
Articles
Bättre LAS – för bägge parter
Smedjan, måndag den 28 september 2020
Inom kort ska fack och arbetsgivare redovisa resultatet av förhandlingarna om hur arbetsrätten kan reformeras. En lösning för arbetsmarknadens parter vore att hämta inspiration från chefsavtal och hitta en modell som i större utsträckning gör det möjligt att göra avvägningar mellan lön och anställningstrygghet, skriver Carl-Johan Westholm
Arbetsgivares och anställdas organisationer har olika uppfattningar om vilka arbetsrättsliga lagar och avtal som är önskvärda. Men det finns en sak som förenar dem. Den är så uppenbar att denna enighet både tas för given och inte utnyttjas fullt ut när det gäller att finna lösningar på det som skiljer. Bägge parter anser nämligen att det är värt att hålla fast vid en position som skiljer sig från motpartens. Det gemensamma är alltså uppfattningen att den egna positionen har ett högre värde för dem än för motparten.

Bägge sidorna i den i dagarna åter aktuella diskussionen om ändringar i lagen om anställningstrygghet (LAS) har goda skäl för sina uppfattningar.

Arbetsgivarna, offentliga, kooperativa och privata, får lägre utgifter om det är lättare att avskeda än i dag. Det betyder alltså att det är mindre kostsamt över tid att anställa, ifall arbetsgivaren vill avsluta anställningen. Risken att anställa minskar, fler kommer att anställas, allt annat lika.

En anställd, å andra sidan, riskerar mindre inkomster av sin pågående anställning om den avslutas och avgångsersättningen och villkoren kring den försämras jämfört med idag.

Blir kostnadspressen för hög, blir det alltför få som arbetsgivarna upplever sig ha råd att avlöna.

Arbetsgivarnas kostnader för löner och övriga anställningsvillkor påverkar självfallet viljan och förmågan att anställa och därmed den totala sysselsättningen och arbetslösheten i landet. Nivåerna på lönerna och konstruktionerna av anställningsvillkoren påverkar i sin tur det så kallade omvandlingstrycket hos arbetsgivarna och hela samhällsekonomin.

Alltför lågt omvandlingstryck innebär kortsiktigt lägre arbetslöshet och långsiktigt lägre produktivitet hos den sysselsatta arbetskraften än om arbetsgivarna upplever ökad kostnadspress och tvingas effektivisera mer. Blir kostnadspressen för hög, blir det alltför få som arbetsgivarna upplever sig ha råd att avlöna.

I en fungerande marknadsekonomi reder det här ut sig själv över tiden, med en välavvägd partsbalans.

Vad har då detta med de aktuella förhandlingarna om LAS att göra?

Jo, följande: Eftersom bägge parter sätter stort värde på den egna förhandlingspositionen, det vill säga minskad eller ökad anställningstrygghet, borde denna enighet om en gemensam oenighet kunna översättas i pengar.

Enkelt uttryckt.
Bägge parter skulle kunna komma överens om ett avtal, identiskt med gällande lag, eller med förändring i någon riktning. Det kan kallas standardavtal.

Därtill skulle parterna komma överens om ett antal varianter på standardavtalet, som innebär att en arbetsgivare och en anställd ska ha möjlighet att avvika från standardavtalet genom att komma överens om en högre lön mot en sämre anställningstrygghet, eller lägre lön mot en bättre anställningstrygghet. Exempelvis 5 till 20 procent högre månadslön mot 1 till 4 månaders kortare uppsägningstid eller liknande.

Någon skulle kunna invända att det vore enklare om varje löntagare själv fick komma överens med en arbetsgivare om detta utan centralt överenskomna och rekommenderade standardlösningar. Enklare, ja, till en början. Men i längden kan förhandlingsstyrkan hos en enskild löntagare visa sig klart lägre än motpartens så att marknadsekonomiskt motiverade lönenivåer inte uppnås.

För en löntagare som via avtal uppnår mixen högsta möjliga lön, och lägsta möjliga anställningstrygghet, gäller följande. Den extra höga lönenivån kan användas till konsumtion – eller att spara och bygga upp en buffert för eventuell framtida arbetslöshet. Eller till exempel att köpa en försäkring av något villigt försäkringsbolag, som övertar den ekonomiska risken vid en uppsägning. Priset på en sådan risk kan den anställde jämföra med alternativet att arbeta med lägre lön men av arbetsgivaren bekostad anställningstrygghet.

Höga chefspositioner är för det mesta avtalade med både högre löner och högre avgångsvederlag än genomsnittet för arbetsmarknaden. Det hänger samman med efterfrågan av chefskompetens. Men konstruktionen och avvägningen i enskilda fall mellan lön och trygghet i anställningen är något som borde vara möjligt att överväga även för övriga arbetsmarknaden.

Carl-Johan Westholm
Doktor i statsvetenskap och ordförande i Uppfinnarkollegiet.