"Du får inte gå för nära diket, för då kan Näcken ta dig!"

Vad kan vara mer frestande för en liten parvel än att tvärtemot varningen från modern kolla om det finns någon varelse i vattnet. Och parveln går dit, och speglar sig. Näcken är förvånansvärt lik honom själv. Han trillar inte i.

"Nu gäller det att ta debatten med Sverigedemokraterna", harsklar sig de etablerade partiernas ledare. Och de tar debatten. Fy-ropen haglar.

Det är som om de stora trollen slår sig både på bröst och knän för att visa hur de något knäppa trollen från skogsbrynet inte är något att bry sig om. Ja, strax kan man läsa i den stora draken uti huvudstaden, att de etablerade har intet att frukta, att det här ska nog gå bra, ”att ta debatten". Men varför denna trösterika försäkran?

Sverigedemokraternas världsbild är "vi" mot "dom". De är populister och försöker vinna röster. Hemskt. Men - har vi inte hört det här förut?

- De lever på bidrag!
- Rösta på oss så får du mer bidrag!

Problemet med Sverigedemokraterna är inte att de är så olika de etablerade partierna, utan att de är så lika.

De tillhör släkten, men är inte riktigt rumsrena.

De tror på en väl fungerande välfärdsstat, med nationell gemenskap, solidaritet och höga skatter. Till skillnad från Sarkozy´s slagord "Tillsammans är allt möjligt" - vilket inte stämmer (inte ens den franske presidenten kan resa till solen och återvända) - så ser de att "tillsammans kan mycket bli omöjligt", t ex att leva på bidrag, om alltför många andra också ska göra det.

Välfärdsstaten måste ha en mur mot omvärldens ofärd. Om "alla ska med", då måste någon gallra först bland "alla". Annars räcker inte ens hundraprocentiga skatter.

Och skulle någon utlänning komma och jobba till lägre lön? Nej, lönedumpning tillåter inte den svenska modellen. Det räcker med att invandrarna får en del av andras löner i form av bidrag, bara de inte också jobbar.

Som en extra ironi kan det uppfattas att Sverigedemokraternas symbol är blåsippan, medan folkpartiets är blåklinten. Socialdemokratins röda ros har sedan länge förvandlats till ett clown-leende.

Kommer svenska folket att lyssna till melodin från dikesrenen? Den är inte obekant. Men ser statsblinda diket?

Erik Johan Stagnelius’ från Gärdslösa (1793-1823) kväde om Näcken i silverbäcken är en av svensk poesis höjdpunkter. Den suger, i detta ords gammaldags bemärkelse, av önskan om tillhörighet.

Kommer Sverigedemokraterna att nå dit när de rör sin giga? Kanske påminner deras självupplevda särställning också om många invandrares.

Lyssna till Stagnelius ”Näcken”:

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
"Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

Carl-Johan Westholm