Järnvägen har grovt eftersatt underhåll och starkt ökad efterfrågan. Nuvarande statsfinansiella regelverk försvårar förbättringar. Det blir många försenade, inställda och även urspårade tåg.

Regering och riksdag borde med ett separat beslut låta finansieringen ske vid sidan av det överskottsmål för Sveriges offentliga finanser (totalbalans) på 1 procent som funnits sedan krisen i början av 1990-talet. SJ och Trafikverket borde få ge ut obligationer för att betala upprustningen.

”Den som är satt i skuld är icke fri” blev ett bevingat uttryck av dåvarande finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet. Det kan vara sant. Men det kan också vara sant att den som aldrig sätter sig i skuld kan begränsa sin frihet.

Det krävs i all ekonomi en ständig avvägning mellan utgifter för konsumtion för dagen, och investeringar för framtiden. Att redovisa var sak efter sin karaktär är inte vänster eller höger. Det handlar om att räkna rätt, innan man beslutar det man tycker är rätt.

Karl XV (1859-72) och Oscar II (1872-1907) hade inte haft många nya järnvägar att inviga, med dagens regler för statsbudgeten. Den liberale finansminister J A Gripenstedt (1856-66) fick 1860 riksdagen att besluta att staten skulle lånefinansiera tillkomsten av ett stambanenät. Lånen togs i utlandet. Under flera år var utgifterna för dessa mer än hälften av alla statsutgifter.

Visserligen var den offentliga sektorn inte stor. Men Sverige var ett av Europas fattigaste länder, med hungersnöd 1868.

Beslutet blev lyckosamt. Sverige fick järnvägar, och utan dessa och den införda näringsfriheten hade Sveriges ekonomiska tillväxt 1870-1970 inte blivit den högsta i världen efter Japan. Som bonus mildrades skuldbördan av valutakursförändringarna kring första världskriget.

Hundra år senare kom den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng (1955-76) att utsättas för en budgetteknisk kritik i Gripenstedts anda av folkpartiledaren Bertil Ohlin (1944-67).

På Strängs tid var statsbudgeten uppdelad i en driftsida och en kapitalsida, dvs en åtskillnad mellan utgifter för konsumtion och för investeringar. Men Sträng såg allt i ett. Ohlin opponerade. Totalbalanseringen gjorde att statens tillgångar oavbrutet ökade, då investeringarna antogs vara lönsamma. Istället menade Ohlin att investeringar kunde lånefinansieras. Avkastningen på dessa borde bli högre än ränteutgiften, och värdet högre än kostnaden.

På regeringarna Fälldins tid 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Gösta Bohman och Ingemar Mundebo, försvann denna uppdelning, men även totalbalanseringen - ett stort underskott accepterades.

Sverige var inte ensamt om att ha budgetproblem. Inflationen i världen gjorde att staternas lån ändå blev lättare att betala
.
När Europa tog fler steg mot ökad integration, reglerades varje lands statsfinanser även på EU-nivå. Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 som en grund för valutaunionen, hade fem konvergenskriterier. Bl a får underskottet inte överskrida 3 procent av BNP, och den konsoliderade offentliga bruttoskulden inte överstiga 60 procent av BNP.

Men är det bra att behandla utgifter för investeringar och konsumtion på samma sätt? I ett företag skulle ekonomichefen omedelbart få avgå, om hon inte förstod att investeringar som ökar värdet av den framtida förmögenheten ofta kan lånefinansieras, medan långvarig konsumtion på kredit leder till konkurs.

Dagens statsskulder i Europa och USA har inte byggts upp med framsynta investeringar. Att bevara goda statsfinanser i Sverige är viktigt, men att investera i bra järnvägar leder inte till statsbankrutt.

Försvarsobligationerna, 1940 års obligationslån, gavs ut för att stärka försvaret (marknadsförda bl a genom ”Obligationsmarschen” av Lars-Erik Larsson och DN-medarbetaren Alf Henriksson). Järnvägsobligationer - Det stora tåglånet - skulle kunna bli dagens fredstida motsvarighet.

Om staten inte garanterar lånet, räknas troligen inte skulden in i de konsoliderade offentliga finanserna. Räntan blir lägre om staten ställer garanti. I dessa tider borde statligt garanterade järnvägslån kunna bli särskilt billiga, plus att fler sätts i arbete.

Gunnar Sträng hade och Anders Borg har totalfinansiering som ledstjärna. Skillnaden är att den förre ökade statens förmögenhet, medan Borg säljer.

Ideologier ger politiken riktning. Men lånefinansiering av lönsamma investeringar borde inte vara partiskiljande, vare sig i företag eller i staten. Och Sverige är inte bundet av Maastrichtkriterierna.

Carl-Johan Westholm
Vice ordf i UppfinnarKollegiet, f d VD i Företagarna och Svensk Handel