Saknar regeringen ideologi?
Artikel i Frisinnad Tidskrift 1, 2007
Under hösten har borgerliga kommentatorer klagat på att regeringen är oideologisk, medan socialdemokrater anklagat regeringen för motsatsen.
En ideologi är inte som en samling trästycken, där det gäller att välja det ena eller det andra. Det är snarare som olika slags skog, som kan gå in i varandra, men som också kan gränsa till bråddjup.
I min lilla skrift ”Se staten! För statsblinda” (Timbro 2005) betonade jag observationsförmågan:
En person som gillar grön färg diskuterar färgval med en annan som gillar röd. De är ense om vad de pratar om. De ser de olika färgerna. Men de är omöjligt att diskutera val av färg med en färgblind.
På samma sätt med statsblindhet, som är en form av moralblindhet, dvs att inte kunna se att en fråga har en moralisk dimension, i detta fall gränsen mellan statens makt och individens frihet.
Politik i Sverige motiveras sällan etiskt. Särskilt gäller det borgerliga politiker. Ett sänkt bidrag kan uppväcka ett moraliskt motengagemang hos en socialdemokrat; det borgerliga argumentet är ofta mer kameralt. Sänkta skatter är bra för den ekonomiska tillväxten, heter det. Om tillväxten är etisk framgår inte. Allra minst observeras att tillväxten uttrycks som ett mål för kollektivet, inte som ett mål som varje vuxen individ själv skulle kunna avgöra för egen del – i sig ett exempel på statsblindhet.
Etikettering verkar populärare än etik. Tre etiketter med prefixet ”ny” förekommer. Oppositionen beskyller regeringen för att vara ”nyliberal”, medan regeringen inte använder denna term om sin egen politik. ”Nya moderaterna” kallar sig ”det nya arbetarpartiet”. Socialdemokraterna skrämmer med motståndarens historia, moderaterna lånar glans av den.
Det offentligas andel av svensk ekonomi ökade från en tredjedel till två tredjedelar mellan 1960 och 1980. Det är nog den snabbaste ideologiska förändringen av och i Sverige som ägde rum förra århundradet. Paradoxalt nog utan större motstånd. ”Hit men inte längre” var för det mesta de borgerligas position. Det offentligas andel har senare sjunkit till omkring hälften, inte minst tack vare att tillväxten i den privata sektorn tog fart igen efter depressionen med den övervärderade valutan 1991-92.
Författaren Lars Gustafsson myntade uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” i en rapport till Svenska Arbetsgivareföreningens kongress 1980. Viktigast är inte att ha egna lösningar på det problem som diskuteras, utan att bestämma vad som är problemet.
Ser vi bakåt i historien, finner vi att följande har innehaft problemformuleringsprivilegiet i Sverige sedan slutet av 1800-talet:
1889-1968: Arbetarrörelsen (SAP bildas 1889).
1968-1970: Studentrörelsen (intensiva år, med revolutionsstämning hos studenterna i västvärlden).
1970-80: Den offentliga sektorn (alla problem skulle lösas med nya lagar, skatter, bidrag och myndigheter).
1980-: För första gången konkurrens om problemformuleringen, mellan en socialdemokratisk ämbetsverks- och bidragssocialism och en väckt näringslivsopinion, med ”Skapande Sverige”, ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet, bra för Sverige” som slagord.
Jag gjorde denna enkla överblick 1984, och jag tror den står sig än.
Sedan drygt 25 år är fältet öppnare i svensk politik, även om fältherren Göran Persson under 10 år dominerade utnämningspolitiken, med en del överraskande manövrer i sak.
Vem kunde t ex tro att arvs-och gåvoskatterna skulle avskaffas? Det hade ingen borgerlig regering vågat. Vingåkerssocialismen hade herrgårdsstuk. De storborgerliga dragen, där de riktigt förmögna inte betalade någon förmögenhetsskatt, blandades med tjuvnyp mot medelklassen, som fick de borgerliga partierna att gå i taket, och därmed visa för facket att den förda politiken var proletär.
Näringslivets opinionsbildning mellan 1975 och 1990 för mer marknadsekonomi kom att inspireras av Thatcher och Reagan, och av Nobelpristagare som F A Hayek och Milton Friedman. Det lyste inte längre bakåtsträvan över socialismens motståndare, utan optimism och fighting spirit. Sovjetunionens fall var en historisk triumf.
Denna ideologiska offensiv för marknadsekonomi kom i Sverige att störas av andra frågor. Den första var kärnkraftsomröstningen 1980, som lade energifrågan som en filt över partierna under decennier, men den påverkade senare inte de ideologiska diskussionerna.
Tvärtom blev det med EU. ”Ja till Europa” verkar fortfarande ofta viktigare än sänkta skatter och minskad statsmakt i Sverige. Flera borgerliga politiker och näringslivsföreträdare förefaller att acceptera det som de är emot i Sverige, bara politiken genomförs av EU. Folkomröstningen om EU och Euro-omröstningen handlade om annat än marknadsekonomins förtjänster.
EU-frågan var död i senaste valrörelsen; inget parti trodde sig vinna röster på att ta upp den. (Om min egen inställning, se ”Don’t ask if you like Europe”, Luncheon Address at the Heritage Foundation in Washington, November 2004, återfinns under ”News” på www.freeEurope.info )
Miljöopinion och feminism har smidigt sugits upp av partierna, och inte tagits till någon folkomröstning.
Det som sker stort, sker tyst. De många privata skolorna med skolpeng och det nya pensionssystemet är exempel på lösningar som avvikit från de traditionellt statsmonopolistiska, och som sålts in med pragmatiska motiveringar.
Hur kommer det att gå? Blir det mer av ideologi, av nya lösningar? Det är fel att sätta pragmatism mot ideologi; bägge behövs. Men pragmatism utan ideologi finns inte, sådan pragmatism är bara omedveten om vem som formulerar problemen. Ideologi utan pragmatism finns inte heller, utom hos pelarhelgonet.
Vilka bestämmer hur det kommer att gå? Vi ser ett mönster i allt fler länder att partierna blivit röstmaximeringsorganisationer – ett bra parti som aldrig får regera är ju inte ett lyckat parti.
Det är förmodligen en oundviklig utveckling. De näringslivsföreträdare som tycker att regeringen Reinfeldt inte driver deras frågor tillräckligt kan ha dubbelt fel. För det första är ”deras frågor” inte alltid samma sak som folkets. Den direktör som vill ha statsbidrag för att kunna betala industrins elräkning har någonstans kommit snett.
För det andra gjorde näringslivets kommunikation om marknadsekonomi i en del avseenden på stället marsch omkring 1990 och flera år framåt. Då blir det större utrymme för andra att påverka det opinionsklimat inom vilket partierna har att vinna röster.
Idéutveckling, opinionsbildning, regeringsbildning och genomförande är fyra länkar i politikens kedja. De borgerliga partierna har nu klarat av den tredje länken och regeringen har börjat med den fjärde.
Yrvakenheten eller den förlägna tystnaden hos partier och media kring t ex kollektivavtalens idé och verklighet, kring välfärdsstatens etik och om EUs konstitution visar att det finns mycket att göra i de två första länkarna. Det är inte enbart och ens alltid i första hand regeringens uppgift, och i praktiken sällan partiernas.
Men de tillfällen då en stark personlighet och en hög formell position förenas, då kan dagspolitikens högsta beslutsfattare vara en ledare i alla dessa länkar, på gott och ont. Historien visar att det tillhör undantagen.
En regering har i alla händelser alltid en ideologi, sin egen eller någon annans, eller oftare en blandning. De vanligaste övertygelseorden i den politiska debatten i vårt land är ”Europa” och ”den svenska modellen”. Geografiska termer har kommit att användas för ideologiska övertalningsförsök. Alla är vi ju européer och ingen kan vara emot den svenska modellen, eller hur?
Ideologierna är inte döda, men de motiveras gärna med något till synes idylliskt.
Carl-Johan Westholm
onsdag 14, mars 2007