Det alltmer hörda talet om att det är ”strukturer” som är problemet påminner om August Strindbergs besatthet vid att skylla på ”makterna”. Förklaringen kan inte enkelt tillbakavisas, eftersom den är svepande och undflyende.

Tre exempel:

”Ålderism kan vara ett ovant begrepp. Det sammanfattar de djupa strukturer som gör det naturligt att oreflekterat nedvärdera äldre och hindra deras delaktighet i samhället.” (Annons för boken ”Det hade inte hänt mig om jag varit yngre”, utgiven av Apotekarsocieteten).

”I dag finns det strukturer som gör att män äger, tjänar och har mer makt än kvinnor. Att motverka dessa strukturer och upphäva våra bojor vid könen blir därför en fråga om människors individuella frihet.” (Nya Moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmann i Dagens industri 16 juni).

”Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.” (Ur Feministiskt Initiativs program, som också talar om ”maktordningar”).

Strukturer handlar om två delar: dels politiska beslut, alltså lagar och institutioner – och dels det som finns i människornas huvuden, alltså idéer, värderingar och verklighetsuppfattningar: attityder. De som hänvisar till strukturer vill för det mesta använda staten för att förändra attityder hos andra.

Legal åldersdiskriminering i Sverige förekommer i lagar om rösträtt, rätt att köpa på Systembolaget, körkortsålder och liknande; i dessa fall en negativ särbehandling av yngre medborgare, som de flesta nog finner motiverad, och som för berörda går över med tiden. Lagen om anställningstrygghet (LAS) och olika arbetsgivaravgifter och skatter varierar efter ålder, både för yngre och äldre.

Legal diskriminering av kvinnor förekommer när kvinnor inte har samma politiska och ekonomiska rättigheter som män: rösträtt, arvsrätt och rätt att driva företag för män men inte för kvinnor. Sådana lagar finns inte i Sverige sedan snart ett sekel (rösträtt) eller mer.

Varför talar många idag om ”strukturer”, när det påtalade problemet ytterst inte är lagarna utan attityderna: att andra inte tycker som strukturkritikerna? Därför att det är enklast så; annars skulle de utpekade känna sig – utpekade.

Om talet om strukturer blir vägledande, kommer människors vardag att alltmer bli föremål för politiska beslut och statliga kvoteringar. Hur ska annars felaktiga strukturer snabbt kunna ändras? Könskvoterade börsbolagsstyrelser blir ett första steg på strukturpolitikens väg att med statligt tvång uppnå rätt proportioner. Den outtalade utopin tycks vara att utövare av olika verksamheter som grupp ska se ut som hela befolkningen i genomsnitt. Annars är det fel ”maktordning”.

Vad hindrar att låta staten gå vidare och till exempel godkänna nya aktiebolag efter företagarens grupptillhörigheter, och bevilja patent så att genomsnittlig proportionell balans i kön, ålder, social bakgrund mm uppnås i strukturen av patentinnehavare? Här finns också ”snedrekrytering”.

Dagens strukturpolitiker i Sverige vill väl, men har en övertro på statens förmåga att göra gott. Blir människor friare av tvingande statistiska genomsnittsmål?

Att vara för eller emot att staten kvoterar i olika sammanhang är en sak. Men den diskussionen bör ske i termer av attityder och institutioner. Hänvisningar till strukturer skapar tankemässig oreda.

Carl-Johan Westholm
Fil dr, ordförande i Uppfinnarkollegiet, tidigare VD i Företagarna och Svensk Handel