Statsminister Löfvens länge förebådade Innovationsråd hade sitt första möte i tisdags. För detta råd har han fått kritik. Men det är litet ”Surt, sa räven om rönnbären” över en del kommentarer. Löfvens företrädare som statsminister startade inget innovationsråd; Reinfeldt kallade näringslivet och dess organisationer för ett ”särintresse”. Statsminister Persson kallade LO för samma sak, i slutet av i förra århundrandet.

Löfvens innovationsråd tycks bli underleverantör till regeringen av verklighetsbeskrivningar av innovationsläget i landet – men få förväntar sig några mirakelmediciner, i all synnerhet som rådet inte ska komma med förslag eller beslut. Liknande råd finns sedan länge i flera andra länder; det måste ju ändå vara bra att landets politiska ledning säger sig vara intresserad av innovationer. Sedan får framtiden utvisa resultatet. Av frukten känner man trädet.

Svenskt välstånd har i hög grad byggts genom banbrytande innovationer som ofta har blivit exportsuccéer. En studie av tekn dr Christian Sandström (Reforminstitutet, Ratio och Chalmers) visar att 47 procent av 100 av Sveriges främsta innovationer har skapats av uppfinnare som är anställda vid företag, enskilda uppfinnare har utvecklat 33 procent och akademin står för resterande 20 procent.

Det är en bakgrund till följande, med för många innovatörer långt större betydelse än Innovationsrådets kvartalsvisa möten. Det gäller en sak som Högsta domstolen kommer att avgöra inom kort.

De inblandade parterna kan vi bortse ifrån. Det är den allmängiltiga innebörden som är central: ska hänvisning till ”företagshemligheter” ge ett företag ovillkorlig och kategorisk rätt att mörka uppgifter?

Självfallet ska en juridisk person, likaväl som en fysisk, ha rätt till personlig integritet. Alla fakta om en viss person är inte och ska inte vara offentlig egendom. Lika litet kan och bör en utomstående ha obegränsad rätt att även mot tysthetslöfte få reda på en viss sak om en annan person, bara på grund av nyfikenhet eller vetgirighet. Fakta om en viss sak är enskild egendom, inte offentlig, om den som är saken eller äger saken så vill, om inte lagen säger annat.

Så långt är allt gott och väl.

Men antag att ett företag A avtalar med företag B om att B ska få sälja en produkt, som har utvecklats av företag A. Efter en tid, när försäljningsperioden är över, och räkenskapens dag närmar sig – då lämnar företag B en förteckning över försäljningen till företag A:

– Varsågod, det här visar vad vi sålt. Nu ska vi, företag B, betala överenskomna procent av försäljningen till er, företag A.

Då begär företag A att få se försäljningsfakturor hos företag B, för att kolla att inte felaktiga belopp redovisats. Då säger företag B:

– Tyvärr, det går inte. Vad och hur mycket vi sålt är en företagshemlighet. Ni har inte rätt att kontrollera om uppgifterna är riktiga.

Företag A har kanske glömt att i avtalet få inskrivet en passus om rätt till granskning av försäljningsfakturorna. Ändå kan man tycka att det är rimligt och underförstått att företag A ska ha rätt att kolla avkastningen av den gemensamma egendomen, det vill säga försäljningen av den patenterade produkten. Utan företag As medgivande, mot framtida del i betalningarna, skulle företag B inte fått rätt att sälja.

Men. Attention. Det aktuella fallet i HD är starkare än så. Här finns ett avtal mellan företag A och företag B, med en inskriven rätt för A att låta sina revisorer granska Bs försäljningsfakturor. Några hinder för detta nämns inte i avtalet, än mindre talas det om förekomsten av företagshemligheter. Likväl vägrar företag B att låta företag As revisorer se underlaget till överlämnade siffror över påstådd försäljning.

”Den avtalsenliga rätten för er, företag A, att granska fakturaunderlaget upphävs, när vi hänvisar till företagshemligheter”, menar företag B.

Kommer HD att fastslå företag Bs begäran att dess hänvisning till ”företagshemligheter” är skäl nog att neka företag A tillgång till fakturaunderlaget? Följden av en sådan juridisk tolkning skulle bli förödande för alla som säljer licenser för användning av patenterade produkter. Licensavtal skulle bli rättsosäkra, deras eventuella värde för patentinnehavare en nådegåva från företagen med ”företagshemligheter”.

Uppfinnarsverige väntar med spänning på HDs prejudicerande dom. Den kan, till skillnad mot statsministerns innovationsråd, verkligen skada alla innovatörer som inte har sin ekonomi i forskningsanslag eller finns i stora företags forskningsavdelningar.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet.

//Not. Det aktuella fallet i HD gäller en tvist mellan å ena sidan GP&C Systems International AB – det bolag som äger Håkan Lans patent på navigationssystem, VDL Mode 4, världsstandarden för flygtrafik och AIS (Automatic Identification System), den obligatoriska världsstandarden för sjöfart. Å andra sidan flyg- och vapentillverkaren Saab – som är världsmarknadsledande i försäljningen av just AIS. ”Ett framgångsexempel” kallade Saab sin försäljning i sin årsredovisning 2008.

Sedan 2007 är jag rådgivare till GP&C Systems International AB och Håkan Lans. Denna tvist är av stort principiellt intresse, inte bara för uppfinnare utan för alla som upplåter licenser och tillverkningsrättigheter.