Samtidigt med kritiken mot privata skolföretag, att de i brist på kontroll driver betygsinflationen, har en kritik i motsatt riktning, med krav på mindre kontroll, växt fram på andra områden.

Det är den gamla programbudgeteringen som fått ny kritiserad kostym och kallats New Public Management (NPM). Namnet har blivit närmast en svordom på många håll inom skattefinansierad, egenproducerad verksamhet.

Kritiken handlar om att NPM ställer för stora krav på mätbara resultat, vilket lett till tidsödande och upplevd improduktiv formell dokumentering av verksamhet inom offentlig sektor.

Det tycks uppenbart att bägge slagen av kritik – för litet och för mycket kontroll - kan vara berättigad, samtidigt. Dock inte nödvändigtvis för samma verksamhet.

Att betygsättningen i skolorna inte bör ske okontrollerbart och inte påverkas av ovidkommande hänsyn säger självt, om betygen ska tillmätas högt värde.

Å andra sidan: på motsatt sätt bör den fria akademiska forskningen begränsas enbart av den traditionella intellektuella kontrollen från kollegor - inte av påbud från statliga eller privata finansiärer om önskvärda resultat eller forskningsmetoder. NPM är här missriktat och i längden ett hot mot universitetens frihet. Uppdragsforskning är en annan sak, och kan ske både inom och utanför akademiens murar.

Vad är orsaken till denna krock mellan två motsatta populära tendenser, att kontrollera mer och kontrollera mindre?

Kan svaret sökas i att en viktig del i både offentlig och privat verksamhet underskattats eller missförståtts? Inköpsfunktionen, alltså det som upphandlas, och hur och med vilken skicklighet, förefaller ha kommit utanför blickfånget. Är det rubriker kring offentlig upphandling, gäller det ganska ofta fall av korruption.

En privat eller kommunal verksamhet, t ex en skola, köper knappast in skolböcker utan att granska kvalitet och pris, utifrån de egna önskemålen. Att själv producera läromedel kan vara aktuellt, men inte som ett självändamål. Är ett inköp ett bättre alternativ, så väljs det.

De statliga skolorna kom med ett riksdagsbeslut med knapp majoritet i december 1991 att övergå till att bli kommunala. Staten kom därmed att upphandla undervisning från kommunerna. Skolan övergick alltså från statlig verksamhet i egen regi till upphandling från en annan del av offentlig sektor. Om resultatet finns olika meningar. Men inget hindrar staten från att ställa krav på kommunala verksamheter, liksom på privata.

för en kommunal skola eller en friskola som behöver måla om en byggnad funderar knappast på att starta en målerifirma för att kunna göra det i egen regi och därmed ha ägarens koll på arbetet. Istället upphandlas denna tjänst. Om ett villkor är att uppdraget inte ska ge målerifirman någon vinst, eller inte vara intressant för bägge parter, blir det nog egen regi.

Av debatten om friskolor att döma tycks bägge parter ha underskattat inköpsfunktionen. Kompetensen att upphandla har inte fått den betydelse den kan ha, oavsett om inköparen är offentlig eller privat, eller om utföraren är offentlig eller privat.

Ofta kan möjligheten att påverka produkten och processen – för en vara eller tjänst – vara större vid en skicklig upphandling än vid en intern lösning inom den egna organisationen, offentlig eller privat. Att låta efterfrågan efter produkten påverka lösningen kan underlätta.

Om regering och riksdag är bra eller dåliga upphandlare beror på dem själva, även när det gäller tjänster. Upphandling är makt.

Carl-Johan Westholm