fredag 23, juli 2010. Posted at 16:26
Hur sjunga ”Flamma fritt”?
I månadens krönika (se Articles July 2010) har jag gjort en ny text till "Flamma stolt mot dunkla skyar". Hugo Alfvéns melodi förtjänar en bättre text än den nuvarande ursprungliga, från 1916. Men hur ska den sjungas? Här har jag i all enkelhet tecknat ner några idéer:
Anvisningar
Naturligtvis kan den nya textens två verser sjungas av en kör, manskör, som den gamla texten. Men för att understryka att texten är annorlunda kan det nya innehållet bäst kontrasteras mot den gamla, inte minst hos de som varit vana att höra den, med följande upplägg:
Rad 1-4, som är oförändrade, sjungs som tidigare, som om det var den gamla texten som ska komma i dess helhet.
Rad 5, ”Tiden flyktar” kan sjungas av en ensam ljus stämma, tenor eller alt/sopran, eller varför inte en barnastämma, eller någon ur en gosskör. Därefter ”världen ändras” kan fyllas på med en barytonstämma, som liksom instämmer i konsekvenserna av den förra observationen.
Rad 6: ”Men en sak finns där till tröst” kan sjungas av ytterligare ett antal röster för att bygga upp övergåendet till ett crescendo ff i nästa rad 7 ”Solen lyser! Solen lyser”
Rad 8 ”Med sin kraft, den har vårt hopp förlöst” sjungs mäktigt, majesto, tydlig diktion och lento.
Därefter kommer den helt nya andra versen, som ska andas optimism:
Rad 1 – 3 kan sjungas av kör utan basar och barytoner
Rad 4 ”Ska det ljuda starkt och friskt” tillkommer baryton
Rad 5 och 6 hela kören
Rad 7 ”Låt oss sträva” – här återkommer den stämma som hördes i rad 5 i första versen och ”Låt oss sjunga”; här återkommer en baryton eller hela bas- och barytonstämmorna.
Rad 8 ”Till en bättre värld, vi bygger oss en bro” - sjungs som rad 8 i första versen, dvs full kör.
Om det befinns lämpligt, kan sedan andra versen sjungas om igen, med deltagande av alla närvarande.
En text av detta slag ska vara så allmängiltig och okontroversiell, helt enkelt allmänmänsklig, att den kan sjungas utan betänkligheter av så många som möjligt. Men den får inte heller vara så banal att den utmanar stilkänslan. Den ska ha ett budskap som känns angeläget. Detta har varit mina utgångspunkter.
söndag 18, juli 2010. Posted at 20:39
Ledarsidornas kris i DN och SvD
Att en ensam ledarskribent på en landsortstidning alltid ska kunna leverera intressanta alster, det vore att begära för mycket. Men DNs och SvDs ledarsidor har större resurser, och där kan man med fog förvänta sig mer. En gång i tiden var de ofta också riktningsgivande för debatten i övriga tidningar. Men inte sällan är nivån idag en längre insändarartikel.
Jag har länge tvekat att klaga, men i går bestämde jag mig för att ändå notera detta på denna blogg. Jag är i viss mån part i målet, då jag själv var en i bästa fall medioker vikarierande ledarskribent i DN periodvis 1969-1971.
Därför är det med desto större glädje som jag i morse fann en alldeles utomordentlig ledare i SvD "Var finanskrisen en kulturkris?" - skriven av den unge vikarien Johan Wennström. Här finns en rad hänvisningar till olika internationella källor, istället för ett gormande om vad någon partisekreterare sagt för sjuttioelfte gången.
Jag läser dagligen Financial Times och Wall Street Journal, med massor att ösa ur. Herbert Tingstens ledare i DN för ett halvt sekel sedan drygt tog just ofta sin utgångspunkt i något som stått i internationell kvalitetspress.
Och i DN ser jag sedan till min häpnad att någon granskat den alldeles remarkabla illiberala tendensen på kultursidorna, inte minst DNs egen. Det är tidningens sedan länge pensionerade chefredaktör Svante Nycander som gör ett perfekt avstamp för en väsentlig diskussion på den annars processionsartikeldominerade DN Debatt. Han återkommer imorgon med andra delen av denna granskning.
Ska det behövas en ung sommarvikarie och en alldeles tvättäkta panschis för att få någon höjd på dessa storstadstidningars ledarsidor?
tisdag 13, juli 2010. Posted at 15:33
Den svenska modellen, som är oberörbar
- Det skråsystem som under sekler hindrade ekonomisk utveckling lever nu vidare i fackets kollektivavtal. De sätter mycket höga minimipriser på arbetskraft. Ovanpå dessa minimilöner har vi höga arbetsgivaravgifter – som i praktiken främst är en skatt på lönesumman. Detta drabbar främst dem som är yngre och har brister i utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskap. Om de inte förväntas kunna göra en arbetsinsats vars värde minst motsvarar deras kostnad får de inget jobb.
Här ligger vad jag förstår, efter ett yrkesliv av analys, grundproblemet i svensk arbetsmarknad.
Nils-Eric Sandberg i DN idag.
söndag 11, juli 2010. Posted at 16:18
Årets märkligaste politiska uttalanden i Sverige?
– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.
Ur intervju med Lars Ohly i DN den 8 juni i år.
Borde inte detta citat lyftas fram mer i den offentliga debatten? Ohlys alldeles egna bidrag till klasskampen.
tisdag 06, juli 2010. Posted at 17:47
"Skilj på särintressen och gruppintressen!"
Statsministern framhöll i söndags i Almedalen att regeringen företräder allmänintresset, inte något eller några särintressen.
Vänsterpartiledaren svarade att sänkningen av fastighetsskatten var ett exempel på motsatsen.
Hur ska man bena ut detta, utan att tillgripa retoriska knep? Jag hade anledningen att för några år sedan, då jag var VD i Företagarna, förvisso en intresseorganisation då som nu, reagera på en artikel i Ekonomisk Debatt i ämnet.
Jag finner fortfarande att min analys är klargörande, helt enkelt en av de bästa i ämnet som skrivits i Sverige utifrån ett filosofiskt perspektiv - i all ödmjukhet (konkurrensen är inte mördande).
Se min artikel via Articles 1995 April.