Skapande eller bevakande Sverige?
Lars Ohly talar klarspråk i Dagens industri (24/8): "Det är bättre för hela samhällsutvecklingen att vi inte låter stor rikedom finnas."


Andra tycker att det är viktigare att bekämpa fattigdom än rikedom, men det finns en djupt rotad föreställning hos många på vänsterkanten att den enes vinst alltid är den andres förlust och att man bara kan bli rik på andra människors bekostnad. Om sådana idéer får prägla politiken får vi ett trsist och missunnsamt samhällsklimat som väl knappt ens gör sådana som Ohly glada.


Carl-Johan Westholm brukade tala om skillnaden mellan "skapande och bevakande Sverige". Det borde fler göra.
------------------

Slut citat. Instämmer fortfarande, i levande livet.

Skapande eller bevakande Sverige var f ö det övergripande temat för SAF-kongressen 1980, då professor Parkinson lanserade sin svenska lag.

Och till den som i dagens kultursidesrecensioner för sin idag utkomna poesibok uppburne Lars Gustafsson skrev sin rapport där han myntade uttrycket "problemformuleringsprivilegiet". Grattis Lars!

C Northcote Parkinson (1909-1993) var en gång mer välkänd än idag för sina lagar om hur byråkratin fungerar. Jag tar upp hans svenska lag i månadens krönika (Se Articles August 2010). Det inledande stycket finns inte med i tidningarna.

Journalisten Anders Isaksson dog i januari 2009. Vid en lunch på hösten 2008 kom vi in på den uppblossade diskussionen om att inkomstskatten på pensioner inte sänkts, till skillnad mot inkomstskatten på arbete.

Anders var lika förbryllad som jag att denna fråga inte lösts på det rimliga och enkla sättet som den löstes under många år, nämligen skatten var lika, men det fanns fulla avdragsmöjligheter för inkomsternas förvärvande. Mot det skulle rimligen få protestera.

Men under decennier kom avdraget för resor till och från jobbet att urholkas, och underhand för fler blev det mindre netto att ta ett arbete och få högre lön än motsvarande i bidrag, eftersom arbetet medförde en del utgifter som den icke-arbetande inte hade.

Regeringen skjuter sig i foten med sitt försvar för den ojämlika skattebördan för pensionärer och arbetande, för den YTLIGA JÄMLIKHETEN är ett sakralt värde i den svenska offentligheten.

Vi är många som saknar Anders kloka och originella kommentarer. Kanske skulle han ha rekommenderat regeringen att omedelbart likställa skatten mellan pension och arbete - och samtidigt införa ett schablonavdrag för arbetsinkomstens förvärvande innan skatten beräknas.

Dessutom kan det noteras att ingen politiker tar upp frågan varför kapitalinkomster ska beskattas lägre än motsvarande höga inkomster på arbete och pensioner. Och tur är väl det. "Lösningen" skulle troligen bli att höja den skatt som är lägst, så att alla får lika hög skatt.

"Om S vinner valet vill de inrätta ett kansli lett av Mona Sahlin själv där man ska ta fram en strategi för att få fram fler uppfinningar som ska öka tillväxten i Sverige. Arbetet ska bedrivas tillsammans med forskarvärlden och näringslivet."

Kommer de andra partierna att tillåta Mona att ta patent på denna idé?

"Ska en lärare kunna se ansiktet på sin elev? Är det acceptabelt att en elev som går in i en sal för att skriva ett prov är maskerad, så att skolan inte vet om det är eleven eller hennes mer begåvade syster eller vän som utför provet?

Svaren på dessa frågor är självklara för varje vettig person. Som så ofta befinner sig medieeliten mil från folkmeningen."

Det skriver Hans Bergström i DN idag.

Låt mig tillägga:

Antag att Sverigedemokraterna beslutat att deras manliga och kvinnliga medlemmar kan bära en mörk mask för ansiktet, som ett led i sin profilering. Skulle media ha varit lika tillåtande till det som burka för dagens bärare?

Ja, men burka handlar om religionsfrihet. Sverigedemokraterna är väl ingen religion!

Nåväl. Om en del av landets nudister vill gå på Konsum och Ica och Stora Torget utan kläder, för sådan är deras naturreligion? Ska de inte få göra det? Naturismfundamentalismen måste väl assepteras (ASSEPTERAS), eller hur. ELLER HUR?

I månadens krönika (se Articles July 2010) har jag gjort en ny text till "Flamma stolt mot dunkla skyar". Hugo Alfvéns melodi förtjänar en bättre text än den nuvarande ursprungliga, från 1916. Men hur ska den sjungas? Här har jag i all enkelhet tecknat ner några idéer:

Anvisningar

Naturligtvis kan den nya textens två verser sjungas av en kör, manskör, som den gamla texten. Men för att understryka att texten är annorlunda kan det nya innehållet bäst kontrasteras mot den gamla, inte minst hos de som varit vana att höra den, med följande upplägg:

Rad 1-4, som är oförändrade, sjungs som tidigare, som om det var den gamla texten som ska komma i dess helhet.

Rad 5, ”Tiden flyktar” kan sjungas av en ensam ljus stämma, tenor eller alt/sopran, eller varför inte en barnastämma, eller någon ur en gosskör. Därefter ”världen ändras” kan fyllas på med en barytonstämma, som liksom instämmer i konsekvenserna av den förra observationen.

Rad 6: ”Men en sak finns där till tröst” kan sjungas av ytterligare ett antal röster för att bygga upp övergåendet till ett crescendo ff i nästa rad 7 ”Solen lyser! Solen lyser”

Rad 8 ”Med sin kraft, den har vårt hopp förlöst” sjungs mäktigt, majesto, tydlig diktion och lento.

Därefter kommer den helt nya andra versen, som ska andas optimism:

Rad 1 – 3 kan sjungas av kör utan basar och barytoner

Rad 4 ”Ska det ljuda starkt och friskt” tillkommer baryton

Rad 5 och 6 hela kören

Rad 7 ”Låt oss sträva” – här återkommer den stämma som hördes i rad 5 i första versen och ”Låt oss sjunga”; här återkommer en baryton eller hela bas- och barytonstämmorna.

Rad 8 ”Till en bättre värld, vi bygger oss en bro” - sjungs som rad 8 i första versen, dvs full kör.

Om det befinns lämpligt, kan sedan andra versen sjungas om igen, med deltagande av alla närvarande.

En text av detta slag ska vara så allmängiltig och okontroversiell, helt enkelt allmänmänsklig, att den kan sjungas utan betänkligheter av så många som möjligt. Men den får inte heller vara så banal att den utmanar stilkänslan. Den ska ha ett budskap som känns angeläget. Detta har varit mina utgångspunkter.

Att en ensam ledarskribent på en landsortstidning alltid ska kunna leverera intressanta alster, det vore att begära för mycket. Men DNs och SvDs ledarsidor har större resurser, och där kan man med fog förvänta sig mer. En gång i tiden var de ofta också riktningsgivande för debatten i övriga tidningar. Men inte sällan är nivån idag en längre insändarartikel.

Jag har länge tvekat att klaga, men i går bestämde jag mig för att ändå notera detta på denna blogg. Jag är i viss mån part i målet, då jag själv var en i bästa fall medioker vikarierande ledarskribent i DN periodvis 1969-1971.

Därför är det med desto större glädje som jag i morse fann en alldeles utomordentlig ledare i SvD "Var finanskrisen en kulturkris?" - skriven av den unge vikarien Johan Wennström. Här finns en rad hänvisningar till olika internationella källor, istället för ett gormande om vad någon partisekreterare sagt för sjuttioelfte gången.

Jag läser dagligen Financial Times och Wall Street Journal, med massor att ösa ur. Herbert Tingstens ledare i DN för ett halvt sekel sedan drygt tog just ofta sin utgångspunkt i något som stått i internationell kvalitetspress.

Och i DN ser jag sedan till min häpnad att någon granskat den alldeles remarkabla illiberala tendensen på kultursidorna, inte minst DNs egen. Det är tidningens sedan länge pensionerade chefredaktör Svante Nycander som gör ett perfekt avstamp för en väsentlig diskussion på den annars processionsartikeldominerade DN Debatt. Han återkommer imorgon med andra delen av denna granskning.

Ska det behövas en ung sommarvikarie och en alldeles tvättäkta panschis för att få någon höjd på dessa storstadstidningars ledarsidor?

- Det skråsystem som under sekler hindrade ekonomisk utveckling lever nu vidare i fackets kollektivavtal. De sätter mycket höga minimipriser på arbetskraft. Ovanpå dessa minimilöner har vi höga arbetsgivaravgifter – som i praktiken främst är en skatt på lönesumman. Detta drabbar främst dem som är yngre och har brister i utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskap. Om de inte förväntas kunna göra en arbetsinsats vars värde minst motsvarar deras kostnad får de inget jobb.

Här ligger vad jag förstår, efter ett yrkesliv av analys, grundproblemet i svensk arbetsmarknad.

Nils-Eric Sandberg i DN idag.

– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.
Ur intervju med Lars Ohly i DN den 8 juni i år.

Borde inte detta citat lyftas fram mer i den offentliga debatten? Ohlys alldeles egna bidrag till klasskampen.

Statsministern framhöll i söndags i Almedalen att regeringen företräder allmänintresset, inte något eller några särintressen.

Vänsterpartiledaren svarade att sänkningen av fastighetsskatten var ett exempel på motsatsen.

Hur ska man bena ut detta, utan att tillgripa retoriska knep? Jag hade anledningen att för några år sedan, då jag var VD i Företagarna, förvisso en intresseorganisation då som nu, reagera på en artikel i Ekonomisk Debatt i ämnet.

Jag finner fortfarande att min analys är klargörande, helt enkelt en av de bästa i ämnet som skrivits i Sverige utifrån ett filosofiskt perspektiv - i all ödmjukhet (konkurrensen är inte mördande).

Se min artikel via Articles 1995 April.